”Jag har inget hem. Lägret där jag bor är inte mitt hem och den plats jag tidigare kallade hem finns inte längre. Jag hör inte hemma någonstans. Jag är Rohingya. Vi har ingen plats som vi kan kalla hemma.” /Rahman
Du har säkert hört om rohingyerna, en av världens mest förföljda folkgrupper. Mer än 100 000 lever som fångar i flyktingläger i Myanmar och närmare en miljon har flytt över gränsen till överfulla läger i Bangladesh.
Men det här är inte en utställning om rohingyer.
Nooran, Marmad, Toslima och de andra nio har egna röster. Jag vill att du ska få möta dem, precis som jag har fått göra under mina resor i Myanmars flyktingläger.
Många av dem har upplevt fruktansvärda övergrepp från Myanmars militär i den förföljelse som också klassats som folkmord. Alla har förlorat sina hem och sin trygghet. Deras rättigheter och möjligheter har begränsats enormt och de lever med ett pågående trauma.
Men något som människorna i bilderna har gemensamt är att de eller deras barn kan gå i skolan, tack vare det utbildningsprogram och de ”barnklubbar” som Act Svenska kyrkan stöttar. För många av dem är det också första gången som någon i deras familj får gå i skolan eftersom utbildningssituationen för rohingyerna var så bristfällig redan innan konflikterna.
Hjälpen utifrån är helt nödvändig i lägren. Men inte bara det. Kontakten med omvärlden och vissheten att människor utanför Myanmar engagerar sig ger också ett hopp. Och möjligheten till utbildning ger liv åt drömmar om att någon gång kunna få lämna lägren och kunna skaffa ett jobb. En framtid. Och kanske ett hem.
Jag önskar dig goda möten.
Magdalena Vogt, fotograf
