Två små pojkar tittar på något precis bakom kameran. Pojken längst fram är i fokus i bilden, han har en randig skjorta på sig. Bojken bakom har ett rött linne. De ser lite bekymmrade ut.
Foto: Magdalena Vogt

”Jag är Rohingya”– Röster från ett folk i exil

Nyhet Publicerad Ändrad

I den här fotoutställningen möter du 12 människor. 12 riktiga människor. Deras ord och deras ansikten. Min förhoppning är att ditt möte med var och en av dem ska få bli verkligt.

”Jag har inget hem. Lägret där jag bor är inte mitt hem och den plats jag tidigare kallade hem finns inte längre. Jag hör inte hemma någonstans. Jag är Rohingya. Vi har ingen plats som vi kan kalla hemma.”  /Rahman

Du har säkert hört om rohingyerna, en av världens mest förföljda folkgrupper. Mer än 100 000 lever som fångar i flyktingläger i Myanmar och närmare en miljon har flytt över gränsen till överfulla läger i Bangladesh.

Men det här är inte en utställning om rohingyer.

Nooran, Marmad, Toslima och de andra nio har egna röster. Jag vill att du ska få möta dem, precis som jag har fått göra under mina resor i Myanmars flyktingläger.

Många av dem har upplevt fruktansvärda övergrepp från Myanmars militär i den förföljelse som också klassats som folkmord. Alla har förlorat sina hem och sin trygghet. Deras rättigheter och möjligheter har begränsats enormt och de lever med ett pågående trauma.

Men något som människorna i bilderna har gemensamt är att de eller deras barn kan gå i skolan, tack vare det utbildningsprogram och de ”barnklubbar” som Act Svenska kyrkan stöttar. För många av dem är det också första gången som någon i deras familj får gå i skolan eftersom utbildningssituationen för rohingyerna var så bristfällig redan innan konflikterna.

Hjälpen utifrån är helt nödvändig i lägren. Men inte bara det. Kontakten med omvärlden och vissheten att människor utanför Myanmar engagerar sig ger också ett hopp. Och möjligheten till utbildning ger liv åt drömmar om att någon gång kunna få lämna lägren och kunna skaffa ett jobb. En framtid. Och kanske ett hem.

Jag önskar dig goda möten.

Magdalena Vogt, fotograf

Två små pojkar tittar på något precis bakom kameran. Pojken längst fram är i fokus i bilden, han har en randig skjorta på sig. Bojken bakom har ett rött linne. De ser lite bekymmrade ut.
Foto: Magdalena Vogt

Ahji Kamal

Vår by finns inte längre. Den brann ner. Då fick vi åka med polisen i en stor bil till det här lägret. Vi kunde inte äta på tre dagar. Min pappa säger att vi bara skrek och skrek och höll hårt i dem. Vi ville inte släppa taget. Vi slutade prata.

Nu går jag i första klass. Jag gillar att sjunga. Min lillebror Ramar är bara fem. Han ska snart få börja skolan han också.

En kvinna med sjal på huvidet och en blommig tröja håller i ell litet barn. Barnet pussar henne på kinden.
Foto: Magdalena Vogt

Jida

Det här är inte mitt hem! Även om vårt gamla hus bara ligger några kilometer från lägret får vi inte återvända, och det gör mig väldigt ledsen. Vi tänker ofta på vårt gamla hus. Vi vill gå dit, men vi får inte lämna lägret. Vi är fångar.

 

Flicka med kort hår och färg på kinder och näsa tittar rakt in i kameran.
Foto: Magdalena Vogt

Zawri

När konflikten började kom män med långa knivar. De brände ner vår by. Alla blev väldigt rädda, så vi flydde.

Nu går jag i andra klass. Jag älskar engelska och matte. Min pappa vill att jag ska gå i skolan, skaffa mig en utbildning och lysa som en stjärna.

Kvinna med beige sjal står och tittar ut genom ett fönster.
Foto: Magdalena Vogt

Nooran

Allt hände så plötsligt. Polisen och Rakhinefolket brände ner vårt hus.

När vi flydde skadade jag min fot. Det var monsun. Våra kläder blev väldigt blöta, men vi hade inga andra. Vi kunde inte äta på åtta dagar.

Jag skulle vilja att mina barn kan skaffa sig en utbildning. I så fall kan de klara sig själva, även om vi föräldrar skulle dö.

En kvinna står i ett mörkt rum och tittar ut genom ett fönster med nät framför.
Foto: Magdalena Vogt

Toslima

Jag var ensam med mina fyra barn den kvällen som vi flydde. Min man var ute och jobbade på fälten när de satte eld på vårt hus. Vi fick fly utan honom.

Vi kunde inte ta med oss någonting, vi bara sprang. Jag fick bära min femåring. Som tur var kunde jag få plats med alla mina barn på samma båt. Det var kaos.

Nu är vi fångar. Jag varit här i sex år. Sex år! Barnen saknar sin pappa. Vi kan inte ta oss härifrån och vi är helt beroende av det vi kan få utifrån.

Porträttbild på man i vit skjorta och med lite skäggstubb. Han ser glad ut.
Foto: Magdalena Vogt

Ei Salam

När konflikten bröt ut var det väldigt kaotiskt. Jag såg arméns fordon på vägen och det brann överallt. Folk skrek:
”Det brinner här!”
”Det brinner där!”

Jag var förvirrad och rädd. Mitt hjärta slog väldigt hårt.

Vi förlorade allt. Vårt hem, våra kläder, våra djur, allt. Det var så vackert och lugnt där jag bodde innan. Inte som i lägret. Här är det trångt och smutsigt.

Mamma håller ett barn i famnen. Båda titta på något utanför bilden.
Foto: Magdalena Vogt

Nusay

Jag har aldrig gått i skolan. Min mamma var änka. Hon hade inte råd att skicka mig till skolan. Eftersom jag inte har någon utbildning kunde jag aldrig få ett riktigt jobb. Jag kunde bara jobba åt andra människor, som en tjänare. Därför vill jag att mina barn ska gå i skolan och det får de göra här.

Om mina barn inte får utbildning kan de inte få något jobb. Då blir de som mig. Det vill jag inte.

Ung tjej i grön tröja och uppsatt hår tittar in i kameran
Foto: Magdalena Vogt

Sajida

Min mamma och pappa har aldrig gått i skolan. Innan vi flydde till lägret jobbade min pappa som fiskare. Han fångade fisk och sålde den på marknaden, men nu är han arbetslös. Han kan inte fiska i lägret. Det är därför vi inte har några pengar. Jag skulle vilja köpa nya kläder, men det går inte.

När jag slutat skolan skulle vilja starta ett eget företag och lära människor hur man syr.

Porträttbild på en ung pojke i vit skjorta och välklippt hår.
Foto: Magdalena Vogt

Marmad

Sedan vi kom till lägret har jag förlorat både min pappa och min syster. Pappa fick tuberkulos. Min storasyster blev bara sjuk. Hon fick feber och dog. Vi hade ingen medicin.

Här i lägret går jag till skolan varje dag. Min lärare är fantastisk. Allt han berättar om är så intressant. Jag vill bli som honom. Jag vill läsa vidare. Jag vill ha ett jobb och en lön, så att jag kan hjälpa min familj.

Ung man i en blå sportig tröja tittar in i kameran
Foto: Magdalena Vogt

Ro

Jag vill inte se några fler konflikter. Jag vill att vi ska leva i fred! Jag tror att människorna i Rakhine är redo för det, både buddhister och muslimer.

Min pappa tycker att jag ska bli politiker. Men då måste jag studera. Om jag lyckas kommer jag att försöka skapa fred.

I mitt parti ska det finnas både kvinnor och män, med olika etnicitet och religioner. Vi vill se att människor respekterar varandra istället för att diskriminera. Vi vill ha fred. Inte som nu. Vi vill ha frihet!

Två pojkar spelar fotboll
Foto: Magdalena Vogt

Moshin

Mina föräldrar har inga pengar men de säger att jag får fortsätta gå i skolan så länge det inte kostar något och jag hinner hjälpa till hemma också. Jag är väldigt glad när jag får gå till skolan och när jag får spela fotboll med mina kompisar i barnklubben. Då behöver jag inte jobba.

En manlig lärare står längst fram i ett klassrum och läser ur en bok.
Foto: Magdalena Vogt

Mohamad

Redan när jag slutat grundskolan så visste jag att jag ville bli lärare! Jag ville inget annat. Bara undervisa. Jag ville undervisa mitt eget folk.

Om vi rohingyer hade haft bättre utbildning så hade vi haft helt andra möjligheter att påverka vår situation. Kanske hade vi aldrig hamnat här? Men nu är vi flyktingar och fångar. Vi har ingen rörelsefrihet. Vi har inga rättigheter. Vi har inget medborgarskap. Vi har inte ens några ID-handlingar. Och utan utbildning har vi ingen makt. Vi kan inte förändra något alls, men med utbildning är allt möjligt!