Stiftssidan nr 44 ~ 30 oktober 2025
Agneta Grimberg blev kontaktad av SVT i våras, efter att teamet bakom programmet läst en artikel om sorgegrupper i tidningen Inblick, där Agneta intervjuats. Det var inte självklart för henne att tacka ja.
– Det här är ju något som är helt nytt för mig och inte precis det som jag är bekväm i, säger Agneta.
Men så tänkte hon på något som Anders Wejryd sa en gång, när han var biskop i Växjö stift. Han sa: ”våga göra svåra saker.”
– Så jag tänkte, att nu ska jag göra en svår sak. För det här är inte min comfort zone som man säger. Det är hemskt att se sig själv och skriva till tidningar och sådant. Därför tänkte jag att jag gör det ändå, för att lyfta sorgegrupperna, berättar Agneta.
Tv-programmet spelades in på en kyrkogård utanför Linköping, där programledaren Linda Olofsson möter flera gäster för att prata om livet och döden. Förutom Agneta Grimberg medverkar Anna Lena Evehäll, pastor i Hagakyrkan, som snabbt öppnade upp efter skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro. En mamma som förlorat sin lilla dotter i sepsis medverkar också, liksom Björn Wiman, som är journalist, författare och kulturchef på Dagens Nyheter.
Det blir också finstämd musik med Vendela och Filip Tegerstrand. De sjunger bland annat Lina Sandells psalm Blott en dag. Linda pratar också med människor på stan om deras tankar kring Allhelgonahelgen och vad som händer efter döden.
Genom åren har Agneta Grimberg lyssnat till mångas berättelser och erfarenheter av sorg.
– Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man inte vet hur det är förrän man är där själv. Alla är olika. Men däremot så jag har hört mångas berättelser, säger Agneta Grimberg.
Älmhults församling samverkar med grannförsamlingarna i Älmhults kommun kring Leva vidare-grupperna. Gruppen erbjuds som ett stöd till den som mist sin livskamrat.
– Det kan vara viktigt att få träffa någon som är i samma situation, även om vi är olika. Som Tomas Sjödin sagt: ”Man kan stå ut med ganska mycket om man har någon att berätta för”, säger hon.
Och det är just det som är poängen med Leva vidare-gruppen, enligt Agneta. Att få berätta igen för några som inte redan hört ens berättelse.
– I gruppen får jag ”älta” lite igen. För tiden precis efter begravningen och månaderna efter så ”får” jag berätta för vänner och anhöriga, men efter fyra månader så har de redan hört allt. Det kan betyda mycket för bearbetningen att få berätta igen och på samma gång har andra redan hört min berättelse och ”vill vidare”, säger Agneta.
Vad är viktigt för att en Leva vidare-grupp ska fungera bra?
– En kaffekopp är ju viktigt. Man behöver något att hålla i handen. Man behöver sitta lite avskilt och kanske skylta upp runt omkring, så att man inte blir störd. Gruppen ska inte vara för stor, inte mer än sex personer för man orkar inte lyssna till så mycket sorg. Helst ska det inte vara på kvällen, det ska hinna gå några timmar så att man inte går och lägger sig med allt det pratet i huvudet. Det är viktigt att vara två ledare, för det är svårt att ensam fördela ordet så att alla får prata och samtidigt fånga upp alla infallsvinklar.
Hur ser upplägget ut för Leva vidare-grupperna?
Vi brukar ha fem samlingar och sedan en återsamling efter en tid. Vid första tillfället är det presentation och information om att det råder tystnadsplikt inom gruppen och att ingenting är rätt eller fel. Sedan får man berätta lite vad man vill. Jag har lite olika ämnen och brukar förbereda något inför varje grupp, men det är också viktigt att öppna upp för vad som är aktuellt i gruppen just nu. Varje samling avslutas med en bön från psalmboken, nr 250. Det är viktigt att det blir ett avslut. Det är roligt när folk hittar varandra och kan hitta en gemenskap som fortsätter även efter att gruppen avslutats. Men vi kan inte fortsätta en grupp, där sorgen är den gemensamma nämnaren.
Vad är viktigt för att kunna ta sig vidare när man är i sorg?
– Att hitta pauser i sorgen, där man får tänka på något annat en stund. I gruppen pratar vi också om vad som ger mig tröst och kraft hur och hur jag hittar glädje. En kvinna som förlorat sin make tidigt sa en gång att saknaden finns ju där, men sorgen bleknar.
Charlotte Granrot Frenberg