För samhället är det viktigt att det finns skyddade rum där det svåraste kan sägas utan att det förs vidare till någon annan. Detta skyddade rum vårdas av samhälle och kyrka tillsammans – för människors skull.
Prästens tystnadsplikt vid bikt och enskild själavård är absolut, och unik i sin omfattning. Prästen får aldrig säga något om vad som har sagts och inte heller kommentera om ett samtal har ägt rum eller inte.
Lagstiftningen skyddar tystnadsplikten t ex genom att en präst inte får kallas till domstol om det som skett i ett själavårdande samtal eller bikt, myndigheter får inte avlyssna och ta del av sådana samtal etc. Prästen är för hela livet bunden till denna tystnad, och till skillnad från t ex socialarbetares tystnadsplikt finns det inga omständigheter som kan lösa prästen från denna tystnad – inte ens av den person som själv deltagit i samtalet.
Tystnadsplikten gäller även om det senare upptäcks att samtalet innehållit lögner eller haft andra syften än att vara själavård. Prästens uppgift är att i mötet vara närvarande och lyssnande, och att vara ett stöd till upprättelse, förlåtelse och försoning.
En människa ska inte bara kunna lita på tystnadsplikten utan också på att hen blir mött med professionalitet.