I vår tid är det mycket som begränsar synfältet. Tunnelseendet ökar ängslan och minskar framtidstron. Rädslan tar plats där tilliten tidigare bott. Missmodet breder ut sig på förhoppningarnas bekostnad. Men kanske har den risken funnits i alla tider.
"Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?", undrar man redan på Bibelns tid (Psalm 121). Människans utsatthet är evig. Men också hennes aning om något annat. Poeten Dan Andersson (1888–1920) hakar på Bibelns fråga och diktar vidare: "Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt."
Psaltaren och poeten sätter båda ord på en av människans grundläggande tillgångar: förmågan att hoppas. Kapaciteten att se det som ännu inte är. Dit hör aningen om det okända, det som finns bortom bergen och bakom stjärnorna; liksom längtan efter något annat och bättre – utopin.
Människan behöver utopin. Som ventil i nuet; som strävan framåt; och som hopp om bättre tider eller andra världar.
Men var någonstans ligger utopin? Ordet utopi har vi från grekiskan. Det betyder icke-plats. Utopin ligger alltså ingenstans. Och det är själva poängen. Den onåbara utopin har vi för att hoppas på, drömma om och sträva mot. Vi kan inte nå paradiset på den här sidan evigheten. Men utopin behövs för att utmana tunnelseendet.
Jonas Eek, domprost