Finns det en stockholmsteologi? Svaret är nej. Det finns inte en teologi i Stockholm. Det finns många teologier. I varje trosgemenskap som tolkar religiösa urkunder uppstår teologier: Syrisk-ortodoxa, ortodoxa judar, polska katoliker, sunnimuslimer, theravadabuddhister, pingstvänner utgör några trosgemenskaper i Stockholm. Det räcker att gå till gudstjänsterna inom Svenska kyrkan i Stockholm för att upptäcka olika teologier: Lovsångsgudstjänster och musikgudstjänster, högmässor och veckomässor, vardagsgudstjänster och barngudstjänster. Varje gudstjänst gestaltar teologier, medvetna eller omedvetna. Det kan också vara individer som driver den teologiska utvecklingen. Då är det enskilda personer som påverkar många andra. Stockholm har länge varit en plattform för sådana individer.
När jag var barn på 70-talet brukade jag vakna till morgonandakten klockan kvart i sju. Ofta var det Ludvig Jönsson, Lars Carlzon eller Ingmar Ström som talade. Deras andakter är de enda jag kommer ihåg. Jag har funderat på varför dessa tre gjorde intryck på mig. När de talade märktes det att det var på riktigt. Deras ord var förankrade i livet och det lät som de själva trodde på vad de sade. De hade inga tillgjorda predikoröster. För 30 år sedan var det de sa progressivt och modigt. De tre hade positioner i Stockholms stift. Ludvig Jönsson var pastor primarius, de andra två biskopar. Idag är det vardagsmat i Svenska kyrkan att predika som de gjorde. Då var de i framkant.
Den som studerar Stockholms kyrkohistoria upptäcker snart att varken Carlzon, Jönsson eller Ström var först med att vara först. Det är många i Stockholm som rört sig i teologins framkant. Det är ett mönster att i Stockholm börjar mycket som senare präglar hela landet. Det är huvudstadens villkor att avgörande beslut tas där, men det är också något annat. I en stad av Stockholms storlek blandas människor och idéer av vitt skilda slag. Det nya uppstår där nya kombinationer uppstår. Blandning är nytänkandets förutsättning. Den blandningen finns i Stockholm. Redan skärgårdsborna på medeltiden måste ha påverkats av blandning. Genom sin handel mötte de det tyska borgerskapet. En fiskarhustru från Värmdö kunde när hon var inne i Stockholm för att sälja varor komma i kontakt med tro och tankar från den europeiska kontinenten. När hon rodde hem genom Skurusundet hade hon nya idéer att tänka på som vidgade hennes tillvaro.
Det kommer aldrig att finnas en enda teologi, någonstans. Däremot finns en stark teologisk tradition genom århundradena i Stockholm. Det är nytänkandets och framkantens teologi. Det är en vilja att låta olika erfarenheter mötas och brytas. Ansatsen är reformationens: Ecclesia semper reformanda est. Kyrkan måste alltid förändras. Med det synsättet finns det ingen motsättning mellan lära och liv. Tvärtom kan lära och liv befrukta varandra, och i bästa fall sammansmälta. Det är framkantens teologi.
Tre personer i Stockholm har fått bestående ryktbarhet för att representera vad jag kallar framkantens teologi. De är Olaus Petri, Fredrika Bremer och Krister Stendahl. Av dem var Stendahl den ende som var född i Stockholm. Fredrika Bremer föddes utanför Åbo. Olaus Petri kom från Örebro.
Olaus Petri står staty utanför Storkyrkan där han var kyrkoherde. Det är som om han ställt sig där för att övervaka statsmakten, vars orädda kritiker han var. Gustav Vasa kunde vara hårdför, särskilt mot sina motsägare. Det var med en hårsmån som Olaus Petri klarade sig undan avrättning.
Med sitt eget handlande vittnade Olaus Petri om att livets erfarenheter inte stod i motsättning till läran. Eftersom han var vigd diakon hade han avlagt löfte att leva i celibat. Trots det gömde han inte undan sitt samliv med Kristina, utan de gifte sig den 11 februari 1525. Det blev den svenska reformationens startskott.
Tre hundra år senare kämpade Fredrika Bremer med sin kristna tro i en tid av starka samhällsförändringar. Hon upplevde det moderna samhällets gryning. I Storkyrkan hörde hon Marie Bebådelsedag 1827 en predikan om Qvinnans höga och stilla kallelse. Då var hon 25 år och kom ut som teolog. Hon skrev en motpredikan.
I Bremers kamp för fred, kvinnors rättigheter och slavars frihet var drivkraften Kristus. Ofta i romanerna för hon teologiska resonemang. Morgon-väckter (1842) heter hennes teologiska programförklaring. Viktiga beslut verkar hon ibland ha fattat efter inre tilltal. Hon gjorde av allt att döma påtagliga Gudserfarenheter. Sannolikt var det där hon hämtade mod att röra sig i teologins framkant.
Framkantens teologi företrädde även Krister Stendahl. Efter en lysande internationell karriär som ledande bibelforskare vid Harvard, kallades han 1984 till Stockholms stift som biskop. Vi som var med då minns en kärv röst som skar genom mediabruset. Till exempel när det gällde kärlek mellan människor av samma kön var han solklar i sina ståndpunkter. Där var han 30 år före beslut i kyrkomötet och debatter i riksdagen. Krister Stendahl är den senaste att nämna inom framkantens teologi i Stockholm. Däremot är han inte den sista. Henrik Svennungsson som efterträdde Stendahl som biskop hade ett enastående kontaktnät bland kyrkoledarna i Europa. Det fick betydelse när järnridån öppnade 1989 och det var möjligt att på nytt fördjupa gemenskapen med kyrkorna i Östeuropa. Då blev Svennungsson en brobyggare. Efter honom kom Caroline Krook, som är känd i en bredare allmänhet som förkunnare och författare. Hon går så att säga "genom rutan". Biskop Eva Brunne har internationell betydelse genom att rakt och tydligt stå för hbtqi. Hennes efterträdare, dagens biskop Andreas Holmberg, är i framkant inom samtidens aktuella områden. Särskilt tänker jag på hans engagemang för klimatet. Vid hans sida står domprosten Jonas Eek som är ett välkänt för sina orädda uttalanden, inte minst i den interna kyrkliga debatten. De är båda betydande opinionsbildare.
I inledningen skrev jag att det inte existerar en stockholmsteologi. Det finns många. Samtidigt lever en stark tradition just i Stockholm att göra teologi som inte fastnar i motsättningar mellan lära och liv. Livserfarenheterna är en bundsförvant i det teologiska arbetet.
Det finns kraft i stockholmteologin så som den uttryckts av Olaus Petri, Fredrika Bremer och Krister Stendahl. Den kraften bryter fram när människor vågar visa vad de verkligen vet. Modet kommer ur djup förankring i Kristus och gemenskaper som håller för klarspråk. Att det modet har funnits genom Stockholms historia är ett arv att vara stolt över. Det påverkar många, även oss utanför Stockholm.
Mikael Mogren, biskop i Västerås stift