Alla vet vad en tolk är och gör. Hen kopplar samman två personer eller sammanhang som inte har ett gemensamt språk att kommunicera på. Tolken översätter från den enes språk till den andres och vice versa. Syftet är att båda parter ska förstå vad som sägs. Det ställer stora krav på tolkens språkkunskaper och språkliga inlevelseförmåga. Ambitionen i muntliga sammanhang – till exempel i politiska förhandlingar eller inför en domstol – kan vara att ge en så ordagrann översättning som möjligt.
När vi kommer till texter blir det mer komplicerat. Vi vet att varje språk har sin egen struktur och sitt eget idiom. Det gör att s k literala översättningar är en omöjlighet. Det finns inga fria eller ordagranna översättningar bara bra eller dåliga. Man ska se hela översättningsföretaget som att överflytta en text från ett språk till ett annat genom att levandegöra det tankeinnehåll som är gestaltat i originalets språkstruktur. Översättningen ska återge samma innehåll som förlagans och förmedla detsamma till sina mottagare som originalet.
Theodor Kallifatides har beskrivit processen när han översatte sin egen bok på grekiska till svenska:
Jag skrev om de första meningarna på svenska och försökte vara fullständigt trogen det grekiska originalet.
Det var inte möjligt. För att bli något så när bra svenska måste det ändras. Inte allt och inte lika mycket, men det ena språkets värld var en annan än det andras. Rytmen också. Så även tiden. Men först och främst rytmen. Svenska rann i en å och grekiskan i en annan.
Slutsatsen var enkel. Varje språk är unikt. Man kan inte skriva samma bok på två olika språk. Man skriver en bok som liknar den man redan skrivit.
Än mer utmanande blir processen när det handlar om att översätta ett vägledande innehåll från en tid till en annan. När det som är tänkt och sagt i ett sammanhang ska introduceras och tillämpas i ett helt annat. När begreppet kontext i alla dess konkretiseringar – både i textens och vår egen tid – blir en avgörande utgångspunkt för förståelsen. Detta gäller särskilt religiösa texter. Uppgiften är att försöka förstå de ursprungliga texternas innehåll och avsikt i sitt sammanhang. Vem/vilka kommunicerade vad, till vem/vilka, på vilket sätt, under vilka omständigheter, med vilka avsikter och med vilka effekter.
Sedan kommer processen att tolka dessa insikters innebörd in i vår tid för att se om och i så fall hur de kan tillämpas som värderingar och norm. Denna tolkningslära kallar vi hermeneutik.
Det är en nödvändig men inte alldeles lätt verksamhet. Den beskylls ibland för att vara populistisk anpassning. Insikten om dåets och nuets förändrade förutsättningar tvingar emellertid tolkningen att just bli en anpassning i betydelsen att göra innehållet relevant och fungerande. Precis som när vi byter mobiltelefon och tvingas byta kontakter för att strömmen ska gå fram.
Utan hermeneutik dör kopplingen bakåt. I alla fall om förväntningarna är att de gamla texterna ska vara meningsskapande bärare av liv idag.
Eskil Franck, docent