Folkkyrkan har sin grund i en teologisk identitet. Folkkyrkan handlar absolut inte om etnisk markering. Och inte heller om geografisk utbredning eller medlemsnumerär. Tre drag som utmärker folkkyrkans identitet hör istället samman med ärende, sammanhållande uppdrag och mångfald.
Ärende. När Einar Billing för drygt hundra år sedan talade om folkkyrkan var hans syn på folkkyrkan motiverad utifrån nåden och evangeliet. Det var i dessa två som kyrkan hade sitt ärende. Snarare än att folkkyrkan omfattar alla människor är poängen att folkkyrkan – eller egentligen Gud själv – har ett ärende till alla. Billing hade en tydlig udd riktad mot frikyrkan. Om frikyrkan främst intresserade sig för den mottagna nåden var folkkyrkans kännetecken den erbjudna nåden. Guds förekommande nåd som erbjuds alla.
Överallt i vårt land står kyrkor som påminner om den förekommande nåden, den som kommer före människans handlingar, av såväl ansträngningar som tillkortakommanden. Den förekommande nåden som mynnar ut i den evangeliska frihet som Anders Frostenson diktar om: ”Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ’ja’ till Gud och säga ’nej’.” 1
Detta är vad folkkyrkan förkroppsligar. Ett erbjudande till hela folket. På ett sätt är detta erbjudande helt opåverkat av numerären på medlemsstocken. På andra sätt är det inte det, helt enkelt eftersom antalet medlemmar och graden av människors engagemang i hög utsträckning inverkar på hur kyrkan kan förvalta sin kallelse.
Sammanhållande uppdrag. En av folkkyrkans finesser är att hålla samman båda begreppen: folk och kyrka. Det är en balansgång eftersom det i kyrkan kan finnas tendenser att betona det ena framför det andra. Men konsten ligger i att hålla dem samman. Folkkyrkan har både folkomspännande och evangeliebärande drag.
Biskopen Sven Thidevall skriver: ”Om viljan att vara folkomspännande överbetonas riskerar folkkyrkan att bli mer folk än kyrka. Om betoningen istället läggs på att kyrkans budskap måste vara ogrumlat och rent riskerar folkkyrkan att bli en kyrka utan kontakt med folket.” 2
Om folkkyrkans udd på Billings tid var riktad mot frikyrkligheten kan den idag vändas mot dem som med begreppet folk sätter ett likhetstecken med ett särskilt folkslag, till exempel svenskarna. Eller mot dem som med folk avser personer med rätt tro eller åsikter. Den evangeliskt motiverade folkkyrkan fokuserar, som sagt, på den erbjudna och förekommande nåden. Därför har den ett ärende till alla människor och sträcker sig bortom kategorier som etnicitet eller åsikter.
Mångfald. De två ord som finns i begreppet folkkyrka – folk och kyrka – berättar båda om mångfald. Man kan, kort och gott, konstatera att folkkyrkan rymmer olika sorters folk och flera kyrkosyner.
Redan på Bibelns tid var det skillnad på folk och folk, något som biskop Carl Axel Aurelius har påmint om. 3 I Nya testamentet används därför flera ord för olika delar av folket: laós, óchlos, éthnos, oikos, demos. Alla har det gemensamt – att de är del av folket. Så också i folkkyrkan, den är en hemvist för, och har ett ärende till, alla delar av folket. Som det står i Kyrkoordningen: ”Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse, för den som har hunnit kortare likaväl som den som hunnit längre på trons väg”. 4
På samma sätt kan ordet kyrka kan förstås på flera sätt. Tre vanliga grekiska ord för kyrka eller församling är ekklesia, kyriakon och koinonia. Olikheterna dem emellan påminner om att det behöver finnas olika kyrkosyner och församlingsideal. Ur mångfalden av begrepp framträder en kyrklig självbild, där det är självklart att kyrkan kan och får se olika ut. Plats och tid varierar. One size doesn’t fit all.
En reflektion över kyrkans självbild och uppdrag behöver vara ständigt pågående, alldeles särskilt i tider med hög förändringstakt. Allt för att finna vägar framåt. Och nog kan de delar av folkkyrkans identitet som tecknats här – ärendet, det sammanhållande uppdraget och mångfalden – vara idé att ha med sig i de fortsatta samtalen och debatterna om Svenska kyrkan.
Jonas Eek,
domprost
Artikel har i en längre version varit publicerat i Kyrkans Tidning den 13 maj 2026.
1 Psalm 289:1, Den svenska psalmboken.
2 Sven Thidevall, ”Sorgen och glädjen de vandra tillsamman…”, i Svenska kyrkan som minoritetskyrka. Rapport 1 från projektet ”Folkkyrka i minoritet”, Sven Thidevall (red.), (Artos, 2020, s. 106).
3 Carl Axel Aurelius, Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden (Svenska kyrkans församlingsnämnd, 1998).
4 Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2020, Sjätte avdelningen.