Drottning Kristina - en levnadsteckning

Visdomen är rikets pelare – Sapientia columna regnis – är Kristinas valspråk. Hon hade sett Westfaliska freden slutas 1648 och tagit emot de trettio kistor med böcker och konstföremål som plundrats i Prag strax innan striderna blåstes av. Snart skulle Kristinas kröning firas med konserter och baletter såsom La Diane vaincus och Parnassus triumphans.

Poeten Stiernhielm översatte baletten La Naissance de la Paix till Fredsafvel, ett libretto som möjligen hade Descartes som författare. De möttes i Kristinas veckovisa kulturdebatter och den förres nyplatonska filosofi fick vika för Descartes nya världsbild.

Kristina hade genom den franske ambassadör Chanut skickat två frågor till filosofen: Vad är oändligheten? Vad är värst, missbrukad kärlek eller hat? Descartes svarade att när något är oändligt är det obegränsat. Kärlek är en rörelse i nerverna, medan vi kan älska den som vårt omdöme ser har något gott i sig. Missbrukad kärlek är skadligare än hat då den kan leda till värre konsekvenser. När Descartes gick bort efter tre månader efter en förkylning i februari 1650 hade hon läst hans filosofiska principer med den stoiskt lärde Johannes Freinshemsius som hjälp.

Kristinas kulturella träffar på slottet leddes först av den holländske lärde Isaac Vossius, sedan av libertinen Pierre Bourdelot från 1652. Då hade Kristina läst Lucretius atomistiska diktverk De rerum natura och försökte få filosofen Pierre Gassendi till Stockholm, vilket han dock avböjde. Atomernas slumpvisa sammanstötningar kunde enligt Gassendi styras av att Gud projicerade sin Försyn på deras rörelser och på så sätt kunde det godas utveckling behållas.

Kristina mötte många utländska diplomater fann att de var intellektuellt spänstigare än hennes svenska omgivning och omsider föddes tanken att konvertera till katolicismen och flytta utomlands. Hon hade redan 1649 hemligen inlett diskussioner med två jesuiter, Malines och Casati, och de övertygade henne om att katolska kyrkan var universell och byggd på tradition, medan protestantismen ledde till splittring.

Hon anlände till Rom julen 1655 och skulle snart skapa ett kulturliv också där genom sin egen Accademia reale och sitt beskydd av Accademia d’Arcadia – en poetsammanslutning till försvar för den höga poesin. I hennes egen akademi diskuterades filosofi och konsten att bli välmående. Skepticismen avvisades och frågan ställdes Vem hade valt rätt? Herakleitos som grät eller Diogenes som skrattade? Hon utsmyckade sitt Palazzo Riario med klassiska skulpturer, bjöd in sångerskor och ordnade konserter. Hennes intresse för musik ledde också till ett filosofiskt intresse för harmonilära och världarnas samklang.

Hon började skriva maximer redigerade i samlingarna L’Ouvrage de Loisir och Sentiments Heroiques. De präglas av skarpa iakttagelser av hovlivet och landar i ett Gudstilltal som har mystika drag. Sven Stolpe beskrev hennes utveckling från stoicism till mystik, där hon också var inläst på epikureanism och snuddade vid quietism, men övergav dessa för ett erkännande av ett beroende av Gud vilket hon kunde kommunicera genom sina aforismer.

Stolpe skulle anföra de invändningar mot hennes person som frodades bland iakttagare, särskilt de i Paris 1656 som noterade hennes frihetliga beteende och bedömde henne som en intellektuell rebell. Hon hade lagt upp fötterna på en stol och påminde om två berömda clowner, ansåg hovdamerna som skrev brev om händelsen. I Frankrike har Kristina fortfarande en air av fritänkeri, medan man i Rom ser henne som en spännande konvertit.

Susanna Åkerman,
FD, idéhistoriker