Stickningen har funnits med hela livet
Handarbete, och framför allt stickning, har varit en del av Lailas liv så länge hon kan minnas. Redan som femåring kastade hon sig över mammans stickning så fort mamma vände ryggen till.
– Det var väl inte alltid så uppskattat. Och några pengar till egna stickor fanns det inte, berättar Laila.
Så småningom fick hon låna mormors stickor. Hon minns fortfarande exakt när hon lärde sig sticka hälar på sockor.
– Jag var tolv år och satt i baksätet på familjens bil. När jag fick till det skrek jag rakt ut. Pappa, som inte var beredd, trampade på gasen och vi var nära att krocka med en polisbil.
Allt slutade lyckligt. Poliserna var förstående, men Laila fick lova att inte skrika i bilen igen.
En tröja till pappa
Lika målande berättar hon om första gången hon såg en klassisk norsktröja i en butik i Norge.
– Den där ska jag sticka åt pappa, sa jag och vägrade helt sonika att gå därifrån.
Pengarna räckte egentligen inte till, minns hon. Men någon välvillig expedit måste ha funnits på plats den dagen. Garn och mönster fick följa med hem till Sverige och pappa, som kom från Norge, fick till slut sin tröja. Han fick också hjälpa till under arbetets gång eftersom mönstret behövde översättas från norska till svenska.