Sofia kyrka
KYRKOBYGGNADSTÄVLINGEN
När Katarina församling utlyste en kyrkobyggnadstävlan 1899 för sin blivande dotterförsamling föreslogs centralplanen som lämplig byggplats. Den öppna placeringen högst uppe på Vita Bergen var given då tomten inköpts tre år tidigare. Tävlingen resulterade i inte mindre än tjugosju projekt.
Första pris gick till den trettiofemårige Gustaf Hermansson (1864-1931). Det vinnande förslaget var utfört i rhenländsk övergångsromantik, en riktning som präglats av såväl romanska som gotiska drag och karakteriseras av torngrupper med höga spiror.
SOFIA KYRKA INVIGS 1906
Arkitekten har i Sofia kyrka tagit fasta på önskemålet om en centralkyrka som skapar en i det yttre måttet stramt sammanhållen och monumental kyrkobyggnad. Likt en gigantisk fyrbåk kröner den bergplatån.
Kyrkan har uppkallats efter Oscar II:s gemål drottning Sofia åren 1902-1906. Kyrkans yttre är i det närmaste oförändrad sedan invigningen, medan förändringarna i kyrkorummet är desto större. Väggar och valv var ursprungligen prydda med blomsterdekor och mönster i jugendstil. Bibliska figurframställningar klädde väggarna i koret. Av dekoren från 1906 har endast tre av Olle Hjortzbergs glasfönster bevarats.
RENOVERINGAR - LJUST OCH FRÄSCHT
Kyrkorummet fick i stort sitt nuvarande utseende vid den restaurering som genomfördes 1948-1951 under ledning av arkitekten L. I. Wahlman, Engelbrektskyrkans skapare. Det uttalade syftet var att helt utplåna den ursprungliga färgstarka och livfulla dekoren och inredningen och skapa en som man då menade mindre orolig interiör. Färgsättningen blev nu mera enahanda och belysningen diskret. Wahlman tog fasta på arkitekturens romanska karaktär och lät putsa över all dekor på väggar och valv i gråvitt så att rummets enhet stegrades utöver Hermanssons intentioner.
Som enda dekorativa inslag framstår nu Hilding Linnqvists stora fresk i korbågen över den breda, spetsiga altarnischen. Den figurrika målningen, som utfördes 1950-1951, är inspirerad av profeten Mikas fredsord "Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar...” (Detaljerad beskrivning av fresken längre ner i texten)
ASBEST - INGEN BRA IDÉ
I syfte att förbättra akustiken använde sig Wahlman i kupolen och på väggarna olyckligtvis av asbestputs, ett då oprövat modematerial. Den nya putsen sög snart åt sig så mycket damm att valven redan efter några år var starkt smutsade.
1982-1983 utfördes en omfattande interiörrenovering ledd av arkitekt S. O. Larsson, BLP Arkitektkontor AB. Asbesten avlägsnades helt. Innertak och väggar putsades och kalkmålades i vitt respektive beige efter de ursprungliga färgtonerna, men utan dekor. Läktarbarriärerna, som Wahlman marmorerat i blågrön ton i anslutning till predikstolens och altarets sten, lättades upp genom bladguld på profilerna.
Den Wahlmanska armaturen försågs med moderna halogenlampor och kompletterades med lampor i bland annat kupolen. Kormålningen rengjordes och altarringen avlägsnades.
1906 års orgelverk med 24 stämmor av Magnussons i Göteborg, har i omgångar utökats av samma firma till 46 stämmor. Orgeln medger nu utförande av musik från såväl barocken som den romantiska epoken. På sidoläktarna tillbyggdes förvaringsutrymmen för kören med ljudabsorberande sidoväggar som laserats i samma beiga ton som orgelfasaden. 2012 totalrenoverades kyrkoorgeln.
2023 förstärktes och renoverades kyrktornet.
SAMTALET I CENTRUM
Den största förändringen utgjorde omdisponeringen av kyrkorummet. Genom att placera ett andra altare, som nu utgör det egentliga altaret, nedanför kortrappan med en talarstol (ambo) och dopfunt i nära anslutning försköt man kyrkorummets centrum från östra korsarmen till kyrkans mitt. Altaret i form av ett bord och en ny altarring är utfört av material från den äldre bänkinredningen som på sätt och vis tagits till vara. Det gamla koret, vars stora fresk Wahlman avsett bli kyrkorummets brännpunkt, är förändrat och har sin huvudsakliga funktion som podium för kören som nu står vänd mot församlingen. Det Wahlmanska altaret är dock kvar och kan vid behov användas.
Den ursprungliga bänkinredningen, vars jugendgavlar tidigare berövats sina krönande växtmotiv (ett par mindre bänkar är oförändrade) har arrangerats koncentriskt kring det nya altaret under kupolen. Vissa bänkar har böjts och andra ställts vinkelrätt mot altaret så att bänkarna nu omsluter altarplatsen på tre sidor. Antalet sittplatser har stegvis minskats från omkring 1300 år 1906 till 700.
Förändringen av kyrkorummets inredning föreslogs av biskop Lars Carlzon som menade att centralformen motiverade en omdisposition i anslutning till den liturgiska förnyelsens ideal.
Önskan om ett avskilt rum i det stora ljusa kyrkorummet under norra korsarmen, som kan användas till både böneplats, samtalsplats och mötesplats kring kaffekoppen, växte fram ur denna erfarenhet av samtalets betydelse i församlingens liv. En öppningsbar glasvägg under läktarvalven ger denna möjlighet till avskildhet. En ny ramp för rörelsehindrade uppfördes vid nordvästra ingången.
ALTARFRESKEN I DETALJ
Den stora kormålningen, utförd i ”al fresko”, är skapad av Hilding Linnqvist under åren 1950-1951. Han har i sin utformning av konstverket utgått från ett ord av profeten Mika, kap. 4, verserna 3 och 4: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har Herren Sebaots mun talat.”
I målningens mitt ser vi smeden vid sitt städ. Krigarna överlämnar till honom sina stridsvapen, som han smider om till redskap i det fredliga arbetets tjänst. Bonden som sitter i trappan väntar på de nya redskapen. Ovanför dem syns en ängel – fredens genius. Smeden och bonden tillsammans med de tre kvinnorna till vänster – kvinnan med sländan, kvinnan med vattenkruset, kvinnan med sädeskärven – förenas i en grupp, som vill gestalta ”livet under det goda styrelsesättet” d.v.s. de fredliga gärningarna.
Modern och barnet, strax nedanför, har fått bli en förebild för församlingstanken och gemenskapen, som konstnären har velat intolka i bibeltexten: ”och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd och ingen skall förskräcka honom”. Till denna speciella komposition hör givetvis också herden under fikonträdet som spelar på Davidsharpan. Den bilden talar om ”Guds lov i naturen”.
Psaltarorden ”Såsom hjorten trängtar till vattubäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”, står framför oss vid åsynen av hjortarna vid bäcken längst ner till vänster. Strax bredvid talar Jesus själv till oss: ”Jag är den gode herden.” Herden fann det vilsegångna fåret. I de tre sistnämnda bilderna Davidsharpan, hjorten, som trängtar till vattubäckar och den gode herden, möts det Gamla och det Nya testamentet.
Längst ner till höger finner vi såningsmannen, som sår sin säd både bland törnen och i god jord och som i sin gestalt sammanfattar hela freskens idé om ”sådd och skörd”. Strax intill ser vi ”förkunnaren” med ”lärljungen” vid sina fötter. Förkunnaren sträcker sig upp mot elden, som flammande stiger upp ur smedens härd och som här alltså även får symbolisera ”andens eld”.
Högt upp till höger, ovanför fredsängeln, har konstnären velat frammana legenden om S:t Martin. Riddaren, som uppträder i senromersk dräkt, har här stick i stäv mot traditionen fått stiga ned av hästen, då han skänker sin mantel till Kristus i en tiggares gestalt. S:t Martin får symbolisera den världsliga makten, som lämnar krigiska värv och går i kärlekens tjänst. Och därmed är vi tillbaka hos profeten Mika: ”Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra”.
Pilgrimsvandringen mot det ljusa målet, trappan som leder upp till evighetens port. Där ansluter sig korsriddaren, kvinnan och barnet, pilgrimerna och de visa jungfrurna. Allra högst uppe i den öppna porten står brudgummen, och hans händer är lyfta till en välkomsthälsning. Bakom honom, innanför den öppna porten anar vi evigheten.