Biskop Martin Modéus i DN: Värderingskris. Vad gör flyktingpolitiken med vårt samhälle?

Nyhet Publicerad Ändrad

"För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så?" skriver biskop Martin Modéus på DN kulturdebatt.

”Människan är skurkaktig nog att vänja sig vid vad som helst”, utbrister Raskolnikov, på väg ut från Marmeladovs sjaskiga lägenhet i S:t Petersburg. Han grubblar över det faktum att Marmeladovs familj försörjs av dottern Sonjas prostitution.

”Sonja, ja! Där har dom allt en riktig brunn att ösa ur! Och som dom sannerligen utnyttjar! Det är just precis vad dom gör! Dom har blivit vana att göra det! Först grät dom och sen vande dom sej.” (Fjodor Dostojevskij, ”Brott och straff”)

I dagarna träder den nya asyllagen i kraft. Sällan har ett lagförslag mött så mycket motstånd från civilsamhälle och samhällsförvaltning. Motståndet kommer framför allt ur insikten att lagen, både i helhet och i delar, strider mot samhällets värdegrund. För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så?

Åsa Romson (MP) fällde tårar när de nya hårdare reglerna presenterades. Just tårarna lades henne till last – de kallades ”icke statsmannamässiga” – men sanningen är att det är precis tvärtom. Tårarna behövs. När de försvinner är vi förlorade.

I den kristna kyrkans historia spelar ökenfäderna en stor roll – de som under de första århundradena efter Kristus vigde livet åt bön och fasta i öknen. Hos dem fanns föreställningen om att tårarna som viljemässig övning var ett sätt att hålla hjärtats förkrosselse vid liv.

En ledarskribent i Svenska Dagbladet (23/5) skrev, lite raljant, om den generösare flyktingpolitikens förespråkare som ”vår tids gråterskor”. Detta har faktiskt en poäng. Ökenfädernas erfarenhet var just att viljan att gråta behövs. Annars vänjer vi oss. Och vi måste skapa rum där förkrosselsen blir hörbar och synlig. Där vi påminner varandra om att medmänniskans nöd också är min nöd. Mer än någonsin behövs det i dag sammanhang som håller samhällets värdekompass synlig – gudstjänster, debattfora eller bara tystnadens rum där vi vågar konfrontera oss med sanningen om tillståndet i världen. Och stå kvar på smärtpunkten.

Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute. För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar.

Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna. Vill man påverka detta samspel så kan man ändra sina värderingar – och då förändras praktiken. Förändrar man praktiken så följer värderingarna med. Enkelt exemplifierat: om mina värderingar säger att man inte slår barn, så är sannolikheten liten att jag kommer att göra det. Men om fasansfulla omständigheter gör att jag ändå börjar slå mina barn så kommer jag antagligen att hitta sätt att motivera detta på värdenivån, typ den man älskar den agar man.

Vad förslagen gör med flyktingarna är uppenbart. Men vad gör de med vårt samhälle? Med oss, etablerade, som lever här? Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute. När vi vänjer oss. 

Novus undersökte svenska folkets uppfattning om den nya lagen, strax innan den klubbades 20 juni 2016. Den visade att 44 procent av befolkningen tyckte att detta var ett beslut i rätt riktning. Men den visade också att hela 42 procent var osäkra. Jag vill påstå att den stora osäkerheten har att göra med att det politiska ledarskapet pekar i en riktning som strider mot den svenska värdegrunden. Ledarskap i dag borde vara att ta oss igenom de svåra tiderna utifrån vår värdegrund, inte att ändra den. Och många verkar vara beredda att lyssna.

Så vad gör vi nu? ”Först grät dom och sen vande dom sej”, så var det för Marmeladovs familj i ”Brott och straff”. Klarar vi av att inte låta samhällets värderingar förskjutas?

I kyrkans tradition inleds varje gudstjänst med den liturgiska sången ”Kyrie eleison”, vilket betyder ”Herre, förbarma dig”. Den sången ger röst åt det som väcker vår vanmakt, smärta och sorg. Sången hindrar oss att glömma, hindrar oss att sticka huvudet i sanden. Den hindrar oss från att låta våra hjärtan förhärdas.

För den som vill uttrycka det så: vi går till Gud med vår förtvivlan, inte för att förtvivlan blir mindre utan för att det är vårt enda hopp. I kristen tradition är Gud inte moralist, trots att många tror det. Förtvivlan möter nåd, vilket ger kraft att stå kvar i kyriet. Detta är motsatsen till att stoppa huvudet i sanden, att byta värdesystem för att slippa det obehagliga.

Religiöst eller sekulärt: vår enda möjlighet att rädda värdegrunden är nog att stanna kvar på kyriepunkten. Att dag in och dag ut erkänna för oss själva att detta inte är ett gott sätt att behandla människor. Att leva med den typen av insikt kräver något utöver det vanliga. Nåd.

Vi kan börja med att inse att Åsa Romsons tårar var det mest statsmannamässiga som vi hittills sett i denna sorgliga historia. Måtte kommande generationer räkna dem henne till godo när de undrar hur vi egentligen tänkte.

Martin Modéus
Biskop i Linköpings stift

Läs mer