Det är en kylig morgon vid kyrkan. Dimman ligger som ett tunt täcke över gravarna, och någonstans hörs ljudet av en gräsklippare. Men bakom det praktiska arbetet finns något mycket större. Möten med människor, livsöden och stunder som kräver både styrka och värme. Maria Karlsson och Lars Hauguth vet det bättre än någon annan. De har arbetat här i många år och beskriver sitt jobb som både fritt och meningsfullt, men framför allt som ett arbete med hjärtat.
”Vi är ibland präst, diakon och vaktmästare på samma gång”
Maria började som sommarjobbare. Hon har klippt gräs, planterat blommor och stöttat vid begravningar. Lars är den som fixar allt. Han snickrar, målar, servar maskiner, gräver gravar med grävmaskin.
Men det är inte bara praktiska sysslor som fyller dagarna.
– Vi blir ofta de första som kontaktas när någon vill titta på en gravplats, berättar Maria.
Lars nickar: – Och då händer det att samtalet blir långt. Vi lyssnar, vi tröstar. Vi är ibland präst, diakon och vaktmästare på samma gång.
Det är möten som berör. – De frågar om något praktiskt, och plötsligt berättar de sina livshistorier. Då kommer hela livet fram – med tårar och skratt, säger Maria.
Och när tiden känns knapp? – Då säger vi alltid att gräset kan klippas senare. Människan kommer först, ler hon.
Ett arbete som kräver respekt – och styrka
Att arbeta på kyrkogården är långt ifrån enkelt. Det är tungt, ibland riskfyllt och kräver respekt för säkerheten. Lars minns en gång när en sten höll på att orsaka en olycka:
– Jag backade och såg inte, stenen föll över Marias ben. Jag flög fram och lyfte bort den. Det gick bra, men man blir påmind om hur viktigt det är med skyddsutrustning.
Trots utmaningarna är samarbetet deras styrka.
– Vi är så synkade att vi kan läsa varandra med små gester och blickar, säger Lars. Maria håller med:
– Det gör jobbet både enklare och roligare.
Mer än gräsklippning
Många tror att vaktmästarens arbete bara handlar om gräsklippning och plantering. Verkligheten är en annan.
– Det är tungt, svettigt och ibland psykologiskt krävande, särskilt när man känner många i trakten, berättar Maria.
Men det är också ett arbete fyllt av mening.
– Att få jobba så handgripligen och samtidigt lyssna på människors berättelser är speciellt, säger hon.
En plats att trivas på
För några år sedan fick vaktmästeriet en ny hemvist i den gamla sockenstugan vid Svarteborgs kyrka.
– Jag trodde aldrig att det skulle bli bra, men jag har fått be om ursäkt för min skepticism. Det är fantastiskt fint här, skrattar Maria.
Lars instämmer: – Nästan så vi känner oss bortskämda, men det är vi väl värda på ålderns höst.
”Vi möter livet – och döden – med värdighet”
När Maria och Lars pratar om sitt arbete är det tydligt att det handlar om mer än praktiska sysslor. Det handlar om människor, om att lyssna, om att ge tid när livet gör ont.
– Vi strävar alltid efter att arbeta med respekt och värdighet. Det är vårt sätt att hedra både de levande och de döda, säger Maria.
Lars fyller i med ett leende: – Och så länge vi kan göra skillnad, så länge vi kan ge en kram och säga att gräset kan vänta. Då är det här världens bästa jobb.