Foto: Mona Davidsson

Gravstenar - en del av vår historia

Nyhet Publicerad Ändrad

En gammal gravsten, ett tidstypiskt hantverk eller kulturhistoriskt intressanta växter. Det är några skäl till att en grav anses vara bevarandevärd. – Det kan också handla om att bevara själva miljön från en viss tidsepok, säger Marie Helm.

På förvaltningens sjutton kyrkogårdar finns cirka 3 300 gravar som har bedömts värda att bevara när de återlämnats eller återtagits. De har ingen särskild skyltning, utöver den lilla röda brickan som många gravar har.  
Men i de digitala systemen har de en markering, och förklaring varför.
– Vi har en sextonpunkterslista med kriterier, förklarar Marie Helm. Till exempel bevaras alltid gravstenar från 1939 och tidigare. Det kan också vara en gravsten med ett tidstypiskt hantverk, speciella symboler eller dekor.

Hon nämner också vissa material, som kalksten eller diabas, där det sistnämnda är vanligt bland annat på Västra Klagstorps kyrkogård. Valet av sten hör ofta ihop med åldern på kyrkogården – diabas var tidstypisk 1890-1910, kalksten från cirka 1820- till 1860-tal.
Ibland kan själva stenen vara ganska intetsägande, men personen som är begravd desto mer intressant.
– Också vissa områden har klassats som bevarandevärda. Till exempel ett sjuttiotalsområde och då hålls hela området intakt. I vissa fall är det växterna som har ett kulturhistoriskt värde, till exempel ormbunkar på Gamla kyrkogården.

Marie Helm betonar att det är kyrkogårdsförvaltningen som gör en bedömning om vilka gravar och miljöer som är värda att bevara utifrån uppdraget mot begravningslag och med stöd av kulturmiljölagen. Senare ska bedömningen bekräftas av en extern antikvarisk kompetens och det är här vårdplanerna kommer in. Mer om detta, och så kallad k- och q-märkning, finns i faktarutan här intill.
– Det finns alltså ingen garanti för att en viss gravsten eller viss miljö ska bevaras för evigt. Bevarandet kan behöva vägas mot behovet av ny mark för gravsättningar, till exempel.

Även många gravar som fortfarande är upplåtna har noterats som potentiellt bevarandevärda. 
– Vi måste ju bevara även vår egen tidsepok, säger Marie. Hur såg det ut när vi levde i början av 2000-talet? Det måste kommande generationer kunna se.

Gravstenen i sig är inte unik, det är andra skäl som gör gravplatsen bevarandevärd. – Gösta var snickare och har bland annat gjort en del föremål som finns inne i kyrkan, berättar Marie Helm. Både han och hustrun var aktiva i kyrkan och församlingen. Gravplatsen återlämnades och på grund av dess historia och parets koppling till platsen valde vi att bevara den. Foto: Mona Davidsson

Text: Mona Davidsson

Fotnot: ”Stenverkstaden ger minnena nytt liv”, en av filmerna på temat ”Livet, nära döden”, visar glimtar av hur arbetet går till. 

Begravning förr och nu

Det utseende kyrkogårdar och begravningsplatser har speglar samhällets syn på död och begravning under flera hundra år. Kyrkogårdarna är som öppna historiska arkiv.
Från medeltiden, då de välbeställda fick gravplats inne i kyrkan till de askgravplatser som skapats de senaste åren. 
Läs mer om kyrkogårdars historia.
Läs mer om begravning förr och nu.

Marie Helm har ett nära samarbete med stenverkstaden, som bedömer och restaurerar gravstenar. Här diskuterar hon ett aktuellt ärende med Erik Sahlgren. Foto: Mona Davidsson

Så säger lagen

Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser (även gravkapell, kyrkogårdsmurar och andra fasta anordningar) är skyddade enligt 4 kap. i Kulturmiljölagen (KML). Detta innebär att kyrkobyggnader och kyrkotomter ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värden inte minskas och så att deras utseende och karaktär inte förvanskas. De kyrkobyggnader som tillkommit före utgången av år 1939 och ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan den 1 januari 2000 omfattas av tillståndsplikt. Riksantikvarieämbetet beslutar vilka yngre kyrkobyggnader och begravningsplatser som ska omfattas av tillståndsplikt.
Läs mer hos Riksantikvarieämbetet