Jag kom till tro för 7 år sedan, min familj är inte kristen så vi gick sällan till kyrkan. Som barn deltog jag alltså praktiskt taget endast till kyrkans barntimmar. Det var inte förrän jag själv skulle konfirmeras som jag började tänka på om Gud kanske fanns på riktigt. Min tonårstid var turbulent, jag försökte hitta mig själv och min identitet. Många och stora frågor lyftes under konfan - älskar Gud verkligen alla? Kan man förlåta allt och alla? Vad är meningen med livet? Jag minns konfirmandtiden som en något omtumlande tid, jag hade mycket press på mig själv i skolan och i mitt basketlag. Mitt värde satte jag i det jag gjorde och presterade, men under månaderna som gick växte tanken om Gud och hans eventuella existens.
Sommaren efter min konfirmation åkte jag söderut till ett sommarläger anordnat av en kristen organisation, KRIK (kort för “kristen idrottskontakt”). Jag hade hört talas om lägret under konfa-tiden och eftersom jag spelat fotboll sedan barnsben blev fotboll mitt självklara aktivitetsval. Under lägret hade vi samlingar i kyrkan både morgon och kväll, och vi fick även bibelundervisning, vilket visade sig vara ganska intressant. Sättet som de pratade om skapelsen och hur allt hängde ihop, vem Jesus var, började faktiskt låta ganska rimligt. Några dagar gick och jag hade börjat landa i att vara på lägret, att sjunga med i sångerna som sjöngs, men jag förstod inte riktigt varför så många stod upp och sjöng, det var väldigt obekant för mig så jag förblev sittande.
Gud såg mig
Efter en kvällssamlings slut satt jag kvar i kyrkbänken. Jag vet inte riktigt varför men jag hade en känsla inom mig att jag verkligen skulle sitta kvar, att jag behövde sitta kvar. Så när alla gått i väg satt jag kvar själv med mina tankar om skolan, mina prestationer och mitt värde. Detta trots att sommarlovet hade dragit i gång. Jag tänkte att det hela knappast kunde bli värre av att be. Så jag knäppte mina händer och bad att om Gud nu fanns skulle Han se och hjälpa mig. Efter en stund kom två ledare och frågade om de kunde be för mig. Jag sa ja och de satte sig på varsin sida och började be. Efter bara en liten stund började en känsla växa inom mig, en känsla jag aldrig känt förut. Det var en varm känsla, så fylld av kärlek och ljus, allt det jobbiga verkligen bara rann av och jag kände mig lättad, omfamnad och buren. Jag minns att jag grät och skakade, vad var det som hade hänt? Men efter det visste jag, Gud finns verkligen på riktigt, Han såg mig, Han hörde mig.
Att bli mottaglig för Guds budskap
Jag får ibland höra resonemanget att människor som kommer till tro nästintill blir hjärntvättade, att det är så många hamnar i sekten. De är på en så låg plats i sitt liv att de skulle kunna tro på vad som helst. För min egen del tror jag att det hade varit svårt för mig att komma till tro på ett annat sätt. Jag har alltid tänkt att ensam är starkast och “vill man få något gjort får man göra det själv”. Det var inte förrän jag verkligen var på botten, helt utan hopp och framtidstro, som jag var mottaglig för Guds budskap. Det var inte förrän då när allt annat skalats av, när allt annat mist sin mening som Gud kunde visa Hans mening för mitt liv. Det var inte förrän då som jag kunde ta emot det Gud alltid menat för mitt liv.
Idag bär jag med mig en ständig förvissning om att jag tillhör Gud, jag finner min identitet och mitt värde i att jag är Guds barn. Som texten i låten ”Herren är min starkhet”, så blev Gud verkligen min frälsning, min räddning och lovsång.