(Ur Kyrknyckeln nr 2 2021)
Om jag skulle predika idag skulle jag tala om att bli återfunnen. Den förlorade sonen i Bibeln insåg sina misstag och när han går mot sitt hem ser fadern honom redan på långt håll och springer emot honom med öppen famn. Gud inte bara längtar efter oss. Gud möter oss innan vi ens hinner be om ursäkt. Det är aldrig för sent, aldrig för skitigt. Så tolkar jag Guds radikala kärlek.
Men det kan ju också tolkas som orättvist. Här lever man, som den förlorade sonens storebror, ett redbart liv. Vad får man för det? Inte ens ett tack! Ingen gödkalv slaktas för den trofaste men en ångrande slarver får stående ovationer.
Liknelsen handlar inte om att någon gör mer rätt än den andre. Tro är att leva i en gudsrelation i vardagen. Ju fler sådana dagar, desto större glädje. Så kände fadern inför den äldre brodern: Vi har ju varandra! Du har stannat hos mig och nu är din bror tillbaka. Låt oss hålla fest! Det finns inga belöningssystem eller topplaceringar i Guds rike. Gud har en annan skala än vi.
Det bor en förlorad son och dotter i oss alla. Barn får lära sig att om de går vilse i skogen ska de krama ett träd och göra sig synliga. Det gäller även när vi går vilse i arbete, relationer, missbruk, värderingar. Styrkan hos den förlorade sonen var att han stannade upp och gjorde sig synlig.
Evangeliet är Guds förutsättningslösa kärlek. Inga bannor, ingen skuldbeläggning. Bara glädje och en öppen famn. Det kallas nåd. Amen.
Sen skulle vi sjunga Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger (psalm 231).
Text: Gunnar Sjöberg
Bild: Lars Segerstedt
