En sång om Ella

(Ur Kyrknyckeln nr 4 2021)

På nyårsafton är det tio år sedan Ola Engströms dotter Ella dog i en skoterolycka. Sorgen efter henne har vandrat genom olika stadier, men i alla år har musiken och låtskrivandet varit en bärande och helande kraft. 
– Vi hade musiken tillsammans, Ella och jag.

Vardagsrummet hemma hos Ola Engström i Gammelstad andas musik. Akustiska gitarrer prydligt uppradade i sina ställ, digra skivsamlingar i vinyl och CD, pianot i ena hörnet och efter väggarna trängs bilder på husgudar som Bob Dylan, 
Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Laleh. Och när det ringer i Olas telefon är det Dylans Like a rolling stone som ljuder. 
Redan samma natt som Ella dog kände Ola ett starkt behov av att börja skriva ner sina tankar. Ord som så småningom blev till sånger.
– Just det där med att skriva texter kom i gång på riktigt. Ella hade peppat mig mycket. Vi hade samma musiksmak. Vi gick på Laleh- och Winnerbäck-konserter tillsammans från det att hon var åtta år. Hon ville ofta att jag skulle spela och sjunga för henne. Jag minns hur hon satt i en av våra knallröda fåtöljer med benen uppdragna mot magen. Hon lyssnade, skrattade och grät om vart annat när jag spelade. Hon var min första försökspublik. 

Den första tiden

Den första tiden minns Ola som kaotisk. Så mycket folk som kom och gick, blombud efter blombud, släkt  och vänner, både Olas och Ellas. De  samlades antingen hemma hos Ola  eller hos Ellas mamma. 
– Hon hade precis fyllt sexton år och hade en otroligt stor umgängeskrets, alla jämnåriga i stan visste vem hon var.
Flera av Ellas vänner har han fortfarande kontakt med. Varje år på nyårsafton är de ett gäng som går ut på isen och sänder upp ballonger mot skyn till minne av Ellas dödsdag.
– Det är roligt att träffa hennes kompisar. När de tog studenten var det fruktansvärt jobbigt, men nu är det fint.

Samtal om sorg

Någon av de första dagarna efter Ellas död kontaktade han Richard Marklund, präst i Nederluleå församling. Han hade hört talas om honom genom en vän och förstått att Richard också genomgått en tragedi. 
– Jag hade tänkt går ur kyrkan i åratal men det hade aldrig blivit av, så jag tänkte jag ringer till min präst. Richard sa otroligt många kloka saker som jag har berättat för andra som förlorat sina barn. Till exempel sa han människan är starkare än du tror och livet går vidare vare sig du vill eller inte. Richards ord var väldigt mycket värda då. Det som jag tror att det gav mig, var att man kan faktiskt vara i sorg och ändå fortsätta leva.
Ola provade också att gå med i en sorgegrupp i Petrigården. 
– Om det är religiöst så slutar jag, tänkte jag. Men det var otroligt bra, jag fick träffa föräldrar i liknande situation och alla fick vi prata ut om vad vi varit med om. 

Livet går vidare

Tills slut kommer vardagen tillbaka. Livet rullar på. Men den kreativitet som förstärktes genom sorgen har hållit i sig över åren. Genom allt har musiken varit en bärande och helande kraft.
– Hur hemskt och illa det än är så kan det komma något positivt ur det.
Ola har ett eget band, Ola Engström band, som uppträder med ojämna mellanrum. Om sångerna från den första tiden var stämda i moll så kan det idag lika gärna bli dur.
– Jag är mycket i en sinuskurva, det går upp och ner. 
Ola sträcker sig efter gitarren och börjar spela en av hans senare sånger, Du är min ängel. En sång om Ella som går i dur. Det uppstår en eftertänksam tystnad i rummet efter att sången är slut. Ola lägger ifrån sig gitarren. 
– Det är så där det låter om jag ska känna efter hur det är nu. Jag tror inte att änglar finns men det är ju ganska skönt att kunna tänka så.
Han kan idag också tycka att det är fint att gå in i en kyrka och tända ett ljus. 
– Jag kan tycka att det är ganska rogivande. Men jag säger som min gamla extramamma sa: Om man byter ut u mot o i Gud och lever efter det, då tror jag att det blir bra.

Text: Ulf Boström
Foto: Hans Granqvist