Nyhet / Publicerad 22 september 2026
Varje dag möter sjukhusprästen Christian Fehn och hans kollegor människor i sorg. Även om sorgen alltid ser olika ut menar han att det ofta finns en väg fram. - Man behöver inte vandra själv, säger han.
Sjukhuskyrkan ligger i källaren på
Kungälvs sjukhus och är en del av Kungälv-Ytterby församling. Den finns till för både patienter, anhöriga och personal och hit kommer människor för samtal och själavård. Christian Fehn är sjukhuspräst och varje dag möter han och hans kollegor människor i sorg.
- Sorgen kommer aldrig ombedd, men det är viktigt att förstå att man inte behöver vandra själv, säger han.
Erfarenheter från sorgebearbetning visar på vikten av att inte stänga in sig med sin sorg, utan försöka söka
gemenskap och våga sätta ord på
sorgen inför någon man har förtroende för.
- Det kan vara en nära vän, släkting eller någon i kyrkan. Om det känns svårt i början kan man försöka skriva ner det för sig själv och på så vis sätta ord på det som finns inom en. Det handlar om att ta små steg i den mån man kan och vågar.
I höst startar Sjukhuskyrkan upp en sorgegrupp för människor som har mist ett barn. Det blir fem träffar där var och en får tillfälle att berätta om sin sorg, om personen de förlorat, kanske om sjukhustiden och begravningen. Deltagarna lyssnar på varandra och får också hjälp att se varifrån man får sitt stöd i livet.
- I sorgegruppen pratar vi om den tid som var, men även hur man kan anpassa sig till en tillvaro som har förändrats. Målet är att få bearbeta sorgen, att få hjälp att orientera sig i livet och förhoppningsvis gå stärkt härifrån.
Hur kan man anpassa sig till en tillvaro som har förändrats?
Under veckorna håller Sjukhuskyrkan regelbundet i andakter och gudstjänster och de går även ronder på den palliativa avdelningen tillsammans med annan sjukhuspersonal. De har också mycket samtal med människor som tidigare varit på sjukhuset av olika anledningar, men som vill fortsätta kontakten.
- När det kommer till sorg är det viktigt att vara generös mot sig själv och andra och inse att sorgen kan ta sig väldigt olika uttryck. Vissa uttrycker kanske sorgen på ett sätt som man själv inte skulle ha gjort, men den kan fortfarande vara legitim och viktig, säger han och menar samtidigt att det är viktigt att som utomstående våga vara ett stöd till den som sörjer.
- Det behöver inte betyda att man pratar om sorgen, men att man visar att man finns där.
Text & foto: Jonas Egfors
Det är viktigt att den som sörjer inte behöver vara ansvarig för kontakten. Istället för att säga: ”Ring mig om det är något” kan vi säga: ”Jag ringer dig på onsdag, svara om du orkar”.
Ta initiativ till en fika, filmkväll eller
promenad. Varje tillfälle måste heller inte
handla om sorgen, utan kanske är det ibland just en ”paus i sorgen” som behövs.
Det är bättre att visa att man finns där, än att inte höra av sig av rädsla för att störa.
Det viktiga är inte exakt vad vi säger utan att vi visar att vi finns där för den som sörjer.
Skriv upp i din almanacka när det gått tre, sex eller tolv månader och hör av dig då. Ibland blir sorgen extra påtaglig när det gått en tid och det kan upplevas som att andra har gått vidare.
Alla sörjande har sin egen sorgeprocess.
Ofta kan årsdagen vara extra smärtsam. Då
kan vi visa att vi finns där. Kanske är det
dödsdagen, födelsedagen eller någon annan speciell tidpunkt.
Fortsätt att dela minnen om personen som dött. Det kan vara extra viktigt när det kommer till barn som förlorat någon.
Låt den närmast sörjande vara i fokus och
undvik att ta över med egna minnen och känslor.
Kanske kan du vara barnvakt, laga mat eller röja i trädgården?
