.jpg?doprocessing=1&w=936&ra=1.6&c=85)
Fylld med liv är Kristi kropp ett korn,
förintas inte genom döden men förvandlas.
Livet spränger alla gränser, lever evigt.
(Kärnord av Margareta Melin)
När Jesus gav upp andan, när Jesus dör på korset, brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Evangelisterna Matteus, Markus och Lukas berättar dramatiken.
På korset är det Gud själv som lider, ingen del av Gud är i det ögonblicket utanför korset, utanför lidandet, utanför döden. Gud vill vara där människan är, där vi är, känna det vi känner, när vi lider, när ängslan och oro slår rot i oss, när sjukdom tycks förinta oss, när död släcker livet i oss.
Så nära oss vill Gud vara.
När förlåten i templet brister faller avståndet mellan Gud och människan samman. Det är människan som skapar det avståndet, kanske för att få till stånd en slags ordning och struktur på relationen, kanske för att hålla ett avstånd till Gud, eller hålla Gud på avstånd. Det man ser är att det allra heligaste, som varit dolt, är tomt. Gud går inte att stänga in!
"Livet spränger alla gränser", det finns inte längre något som skiljer oss från Gud.
När förlåten mellan död och liv brister i påskens under sker samma dramatik. Graven är tom!
Det går inte att förstå. Livet överraskar oss. Livet är motsägelsefullt, ibland ologiskt. Vi tror att trygghet ligger i att behärska livet, ordna det, göra om det så att det inte bjuder på överraskningar. Men det går inte att hejda, går inte att kontrollera.
Nej vi kan aldrig förstå - men vi kan tro! I tillit och förundran.
Kristen tro har sin grund i att något brister. En svindlande och ovan tanke. Livet sipprar in där vi minst anar det, genom det brustna. Livet kommer till dig på nytt.
Påsk är ett Herrans liv!
Herren lever,
våga tro det,
lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid,
nu är livet,
vår möjlighet.
Sv Ps 155:1
Bertil Reimer, präst