Temadag om död och begravning.

Klockan är halv nio när den första sjundeklassen från Högakustenskolan kommer till Skogs kyrka. Förväntansfulla och nyfikna slår sig eleverna ner i samlingssalen. I dag väntar en annorlunda skoldag, där de ska få prata om något som berör oss alla, men som vi kanske inte alltid vågar närma oss.

Församlingspedagogen Terhi Saarela hälsar välkommen och börjar berätta om allhelgonahelgen. Varför tänder vi ljus på gravarna? Hur kommer det sig att vi har den traditionen och vad betyder den för oss? Eleverna får vara delaktiga i samtalet, fundera och dela med sig av sina tankar.

Det är fjärde året i rad som Kramfors pastorats pedagogiska team arrangerar en temadag om död och begravning, tillsammans med yrkespersoner som på olika sätt möter döden i sitt arbete.
– Vi upplever att unga i dag inte har så mycket kunskap om eller erfarenhet av människor som avlider. Vår övertygelse är att ju mer man vet om något, desto mindre skrämmande kan det kännas. Vi måste våga prata om döden med unga, säger Terhi.

Tanken är att eleverna ska få kunskap om både den plötsliga döden och den som kommer efter en längre tids sjukdom. Men också förstå vad som händer efter ett dödsfall och hur människor som arbetar nära döden upplever sitt arbete.

När döden blir en del av vardagen
Efter den gemensamma samlingen delas eleverna in i fyra grupper. Under förmiddagen får de turas om att möta sjukvården, räddningstjänsten, begravningsbranschen och kyrkan.
I ett av rummen väntar en sjuksköterska som arbetar med palliativ vård. Hon berättar om hur vården kan lindra smärta och andra besvär och skapa trygghet för människor med livshotande sjukdomar. Samtalet handlar om vad som händer i livets slutskede, men också om hur viktigt det är att både den sjuke och de närstående får stöd och omsorg.

Vad innebär egentligen palliativ vård? Och vem kan få den? Eleverna får fundera över frågorna och lära sig mer om en del av vården som många kanske inte känner till.

I ett annat rum möter eleverna Josefine och Johan från räddningstjänsten. De berättar om sitt arbete, om att rycka ut när människor behöver hjälp och om situationer där varje sekund kan vara avgörande.
– Vet ni hur många sekunder vi har på oss att göra oss klara när larmet går? frågar Johan.
Eleverna börjar gissa och svaren varierar. När de får veta att det handlar om bara 90 sekunder blir förvåningen stor. Så kort tid!

Men samtalet tar också en allvarligare vändning när Josefine börjar prata om suicid, självmord. Hon berättar om vikten av att våga säga till när man mår dåligt och att ingen ska behöva bära svåra tankar ensam.
– Att våga prata om det är som att ha en livboj. Du kan få andra att förstå dig bättre om du vågar dela det som är jobbigt, säger Josefine.

Det är ett ämne som berör och väcker reaktioner bland eleverna.

Vad gör en begravningsbyrå?

Hos begravningsentreprenören Anna-Karin är nyfikenheten stor. Här kommer frågorna tätt. Vad kostar en begravning? Var kan man bli begravd? Hur går allt till och vad gör egentligen en begravningsentreprenör?

Anna-Karin berättar om sitt arbete och om vad som händer när någon har avlidit. Det som för många kan kännas främmande blir lättare att förstå när de får möjlighet att fråga någon som arbetar med det varje dag. Efteråt delar två elever med sig av sina upplevelser.
– Nu är jag inte rädd för vad som händer om någon dör, nu vet jag mer om döden, berättar en av dem.
– Jag känner att jag förstår mer nu, med det som har med en begravning att göra, säger den andra.

Inne i kyrkan väntar prästen Annica och kyrkvaktmästaren Viktoria. Tillsammans berättar de om sina arbeten och om kyrkans roll när en människa dör.

Annica visar en kista som Fonus har ställt ut. Eleverna får komma fram och titta närmare samtidigt som hon berättar om sitt arbete som präst och hur en begravning går till.

Hon tar också upp att vi vet att vi föds och att vi en dag kommer att dö. Och vad betyder det för dem som blir kvar?

När dagen går mot sitt slut kommer en av mentorerna fram och tackar för en både viktig och lärorik förmiddag.
– Tack för i dag, det var väldigt bra, säger mentorn.

Det är kanske en av de viktigaste erfarenheterna från temadagen, att samtalen inte bara ger kunskap om döden utan också öppnar för tankar och känslor som annars kan vara svåra att sätta ord på.