Lasse Parkman växte upp i en prästfamilj i Nordingrå, där hans pappa var präst och hans farfar verkade i grannförsamlingen Nora. Tron och kyrkan fanns alltid nära.
– Jag och mina bröder brukade leka kyrka som barn. Man kan säga att jag fick det med modersmjölken, säger Lasse Parkman med ett leende.
Det var dock först i samband med konfirmationen som kallelsen började växa sig starkare. Ett volontärår i Sydafrika i början av 1980-talet blev sedan avgörande.
– Under det året mötte jag människor som levde sin tro mitt i svåra politiska situationer.
De var starka och frimodiga, och genom dem blev Gud så verklig för mig. Det blev den sista puffen jag behövde för att våga ta steget och utbilda mig till präst, berättar Lasse Parkman.
Efter utbildningen följde många år i olika församlingar.
– Min första sommar var jag i Ytterlännäs, men sedan blev det nästan åtta år i Sundsvall innan vi, hösten 1993, flyttade till Stiftsgården i Rättvik. Mellan 2000 och 2012 var jag präst i Stigsjö och Viksjö utanför Härnösand. Efter fyra år som präst för utlandssvenskar i Schweiz kom vi 2016 till Nordingrå, berättar han.
Sedan dess har han tjänstgjort i Nordingrå församling, och även om han formellt gick i pension 2024 fortsätter han att arbeta. Prästbristen gör att han fortfarande behövs – och han trivs.
– Det är roligt att få fortsätta. Jag känner församlingen väl och tycker verkligen om att vara här, säger han.
För Lasse Parkman är prästyrket mer än ett arbete – det är en livsstil och en del av vem han är.
Han beskriver det som en rikedom att få möta människor i livets alla skeden.
– Att vara präst är att få dela både djupaste sorg och största glädje, att vara en kanal för Guds närvaro i allt detta. Gud får använda mig för att ge tröst och uppmuntran, och det är stort, säger Lasse Parkman.
Det svåraste är mötena med människor i livets djupaste förtvivlan.
– När någon förlorar ett barn, till exempel – då finns inga ord som räcker. Då handlar det bara om att finnas där, säger han stilla.
Efter fyrtio år i tjänst känner Lasse Parkman fortfarande samma tacksamhet inför sitt uppdrag.
– Man är präst så länge man lever. Det ser jag som en gåva – och en möjlighet.