När jag kliver in i Gudmundrå församlingshem hör jag pianotoner från ett av rummen. Innanför dörren sitter Ida Linné djupt koncentrerad framför noterna. Fingrarna rör sig vant över tangenterna medan hon spelar igenom ett musikstycke inför kommande gudstjänster. Hon stannar upp en stund, funderar och börjar om. Att öva är fortfarande en självklar del av arbetsdagen.
– Man blir aldrig färdig. Det finns alltid något nytt att upptäcka och utveckla.
Att hon skulle bli kyrkomusiker var egentligen bestämt redan innan hon började skolan.
– Jag var fyra år när jag hörde orgeln i kyrkan för första gången. Jag blev helt fascinerad. Det var ljudet, det stora kyrkorummet och hela känslan. Jag minns att jag sa till mamma: När jag blir stor ska jag spela orgel.
Musiken har funnits med henne sedan dess. Hemma var instrument en naturlig del av vardagen och mamma uppmuntrade barnens musikintresse. Ida började spela keyboard och piano, men det var orgeln som fångade hennes hjärta. När hennes morbror några år senare lyckades få tag i en orgel som placerades hemma i vardagsrummet öppnades en helt ny värld.
– Det var helt fantastiskt. Jag kunde öva varje dag. Så fort jag kom hem från skolan satte jag mig vid orgeln.
Övandet gav resultat. Redan som barn fick hon spela vid dop och begravningar och under tonåren arbetade hon extra som kyrkomusiker under helger och somrar. Koralboken följde med överallt, ofta nedstoppad i ryggsäcken.
– Jag blev retad ibland. Det var inte många andra i min ålder som tyckte att orgelmusik var det roligaste som fanns.
Hon berättar att det fanns stunder då hon funderade på att ge upp, men då fanns människor som såg henne och uppmuntrade henne att fortsätta.
– Håkan Dahlén betydde väldigt mycket för mig. Han tog sig tid och trodde på mig. Jag har tänkt många gånger att jag kanske inte hade fortsatt om jag inte hade haft det stödet.
Efter gymnasiet utbildade hon sig vidare till kyrkomusiker och organist. Även efter många år i yrket finns samma nyfikenhet kvar.
För några år sedan höll hennes musikresa på att ta en helt annan riktning. Under en vinter halkade hon och skadade handleden. Problemen blev så stora att hon till slut fick höra att hon kanske behövde fundera på ett annat yrke.
– Det var ett väldigt tungt besked. Jag har ju velat bli kyrkomusiker sedan jag var liten.
I stället för att ge upp valde hon en annan väg. Genom att förändra sin spelteknik och fortsätta utvecklas hittade hon ett sätt att fortsätta spela.
– Jag fick tänka om helt. Det gav mig en nytändning och jag är väldigt tacksam över att jag fortfarande kan arbeta med det jag älskar.
När Ida beskriver vad som betyder mest i arbetet handlar det inte om svåra musikstycken eller stora konserter. Hon återkommer gång på gång till mötet med människor.
– Vid en begravning kan musiken säga sådant som orden inte räcker till för. Ibland ser man någon sitta tyst genom nästan hela gudstjänsten och plötsligt börja sjunga med när en välkänd psalm spelas. Det är fascinerande vilken kraft musiken har.
Innan vi skiljs åt frågar jag vilket råd hon skulle vilja ge till någon som drömmer om att bli kyrkomusiker.
Hon ler.
– Våga hålla fast vid det du tycker om, även om andra inte alltid förstår. Hitta människor som delar ditt intresse och våga be om hjälp. Man behöver inte klara allting själv.
Ida sätter sig åter vid pianot. Om en stund väntar nästa gudstjänst och ännu ett möte med människor där musiken får bära det som ibland är svårt att sätta ord på. Drömmen som föddes framför en kyrkorgel som liten lever fortfarande kvar.