När Annika Stockberg sätter sig vid orgeln är det med full närvaro. Tankar, händer och fötter samspelar i ett arbete hon burit med sig sedan barndomen.
Hon var åtta år när hon började sjunga i barnkören i Gudmundrå kyrka. Musiken tog tidigt en självklar plats i hennes liv, och redan som tioåring visste hon att hon ville arbeta med musik.
Pianot blev hennes första instrument. Hon började spela både i skolan och privat, och musiken blev snart mer än ett intresse. En avgörande person under uppväxten var läraren Ralf Nordlander.
– Jag brukar kalla honom min musikaliska pappa. Han har funnits där hela tiden.
När Annika var 14 år introducerade han henne för orgeln. Ett instrument som både fascinerade och krävde fullt fokus.
– Det är mäktigt, och det är mycket som ska fungera samtidigt. Händer, fötter och register. För mig blev det en utmaning att se om jag klarade det.
Under många år kombinerade Annika kyrkomusiken med arbete som musiklärare. Hon arbetade länge på Kulturskolan i Kramfors och såg sig i första hand som pedagog, medan kyrkomusiken fanns parallellt.
– Jag drevs av spelandet och av att få arbeta med uttryck och klang. Kyrkomusiken var inte mitt huvudspår då.
För tre år sedan blev hon heltidsanställd kyrkomusiker. Med lärarbakgrunden i ryggen har hon ett särskilt engagemang för barnkörerna.
– Det är roligt och levande. När barnen vågar ta ton händer det något i rummet.
Arbetet som kyrkomusiker är omväxlande och rymmer möten med människor i alla åldrar och livssituationer.
– Ingen dag är den andra lik. Det är variationen och mötet med människor som gör arbetet meningsfullt.
Begravningar har en särskild plats i hennes arbete. Där får musiken bära minnen, sorg och kärlek – och bli en hyllning till ett levt liv.
– Musiken blir väldigt viktig där. Ibland har man haft kontakt med de anhöriga innan och pratat om personen, om livet och om musiken som betydde något. Då blir det ett personligt och värdigt avsked.
I mötet med människor och deras livsberättelser formas musiken på olika sätt. Kyrkorummet rymmer både det stilla och det personliga.
– Jag har spelat The Show Must Go On. Och för några veckor sedan spelade jag Varm korv boogie. På orgel.
För Annika är valet av yrke självklart.
– Jag älskar mitt jobb och alla möten det ger. Om någon funderar på att bli kyrkomusiker vill jag säga: sök. Det är ett yrke som ger mycket tillbaka.