När hösten börjar omge oss och Allhelgonatiden närmar sig kan du uppleva Mozarts mytomspunna och smärtsamt vackra Requiem i i Gustaf Vasa kyrka, söndag 4 oktober kl. 16.00.
Gustaf Vasa kammarkör
Hanna Husáhr, sopran
Lovisa Huledal, alt
Mattias Gunnari, tenor
David Risberg, bas
Orkester från Kungliga Hovkapellet
Christian Schultze, dirigent
Biljetter (onumrerade platser) säljs via förköp: 150kr www.biljettmonster.se
Eventuellt resterande biljetter säljs i kyrkan 45 minuter före konsertstart.
Få verk i musikhistorien är så omgivna av dramatik, mystik och starka känslor som Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem. Musiken hör till hans mest älskade, men det som gör verket alldeles särskilt är att Mozart komponerade det under sina sista månader i livet – och aldrig hann fullborda det.
Sommaren 1791 fick Mozart ett anonymt uppdrag att skriva en dödsmässa. Beställaren visade sig senare vara greve Franz von Walsegg, som ville låta framföra verket till minne av sin avlidna hustru. För Mozart själv fick arbetet en mörkare innebörd. Hans hälsa försämrades under hösten och enligt senare berättelser började han föreställa sig att han skrev mässan för sin egen död.
När Mozart avled den 5 december 1791, endast 35 år gammal, låg Requiem ofullbordat. Hans änka Constanze behövde få verket färdigställt för att kunna erhålla den återstående betalningen. Uppgiften hamnade till slut hos Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr, som kompletterade de saknade delarna med utgångspunkt i Mozarts efterlämnade material och den musik som redan fanns.
Just därför är Requiem ett ovanligt verk. Vi hör Mozarts egen musik sida vid sida med en annan tonsättares försök att fullfölja hans sista stora skapelse. Än i dag diskuteras exakt hur mycket av det färdiga verket som kan tillskrivas Mozart.
Men mysteriet är bara en del av dess dragningskraft. Framför allt är det musiken som gjort Requiem odödligt. Här ryms stilla sorg och innerlig bön, men också skräck, vrede och ett nästan överväldigande dramatiskt uttryck. Det våldsamma Dies irae står i stark kontrast till exempelvis det ömsinta Lacrimosa.
Kanske är det just föreningen av det mänskliga och det eviga som gör Mozarts Requiem så unikt. Det är en mässa för de döda, skriven av en tonsättare som själv stod nära livets slut – ett verk som blev ofullbordat, men som mer än tvåhundra år senare fortsätter att tala om sorg, hopp, rädsla och längtan efter frid
