”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…” Snart kommer vi med tacksamhet ännu en gång få lyssna till Bosse Börjesson som läser dikten ”Nyårsklockan”. Och ännu en gång kommer vi att få höra klockorna vid Vårkumla kyrka ringa ut över nejden och ringa in det nya året.
Det är viktigt med traditioner. De är en viktig del av mänsklighetens strävan att skapa sammanhang och mening i tillvaron. Det är därför vi låter vardagarnas sysslor och rutiner avbrytas, när vi samlas till helg och högtider i hemmen och i våra kyrkor, som nu i advents-, jul- och nyårstid.
I Sveriges Radio har klockorna i landets domkyrkor de senaste femtio åren ringt in det nya året liksom vi gör här i Vårkumla, men här för hand på det gamla sättet. Och på TV sänds uppläsningen av dikten Nyårsklockan på Skansen i Stockholm, en tradition som hållits vid liv sedan 1895 med endast några få års uppehåll.
När den engelske skalden Alfred Tennyson skrev ”Ring out, wild bells” år 1850, var det i en tid som präglades av en relativt lång period av fred i Europa. Det var en tid som följde på kaos och stora lidanden under den franska revolutionen och Napoleonkrigen i början av 1800talet. Det var romantikens tidevarv med en växande tro på mänsklighetens inneboende ljus och förmåga, på den framväxande socialismens ideal om rättvisa för alla och liberalismens löfte om upplysning och frihet för varje individ. Det var en tid med ett löfte om fred:
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.
Under senare hälften av 1800-talet kom den så kallade liberalteologin att utvecklas inom protestantismen: tron på Guds rike som ett inomvärldsligt tillstånd av fred och lycka, ett rike som växer naturligt med mänsklighetens utveckling. Liberalteologin önskade återvända till ursprunget bakom kyrkans senare dogmer och hierarkier, till människan Jesus och det ursprungliga evangeliet: ”Jesu enkla lära”, kärleksbudskapet.
Tennysons dikt översattes till svenska vintern 1889 av Edvard Fredin, en lysande poet med ett livligt socialt och politiskt engagemang, som också står bakom den svenska texten till Marseljäsen och som dog alltför ung endast några månader efter publiceringen av Nyårsklockan 32 år gammal, som det står i Svenskt biografiskt lexikon: ”Under en vistelse vid badhusinrättningen i Södertälje slocknade hans tynande livslåga."
Dikten andas samma obändiga idealistiska tro på mänsklighetens ljusa gudagivna framtid, som återfinns i den svenske nationalskalden Viktor Rydbergs jubelfestkantat, som framfördes vid 400-årsjubileet av Uppsala universitet år 1877:
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
Det var en utvecklingsoptimism och en tro på det goda i människan, som brutalt mejades ner och dog i skyttegravarna under det första världskriget. Och för många dog också tron på en god och allsmäktig Gud i det efterföljande andra världskriget, i förintelselägren i Treblinka och Auschwitz och med de bombade och brända människorna i Hiroshima och Nagasaki.
Men samtidigt som människans förmåga till grymhet och ondska är uppenbar, visar sig tron på kärleken och det goda i människan inte vara möjlig att utrota. Parallellt med våldet och det destruktiva har vi också en inneboende kraft att åter bygga upp och hela, att utveckla och förbättra livsvillkoren inte bara för oss själva, utan för allt levande i Guds skapelse.
Inte heller tron på vårt ursprung i en kärleksfull Gudom som givit oss livet som en gåva, en befriande och försonande kraft som lyfter oss och binder oss samman, visar sig vara möjlig att dödförklara och begrava. Tron på kärleken och det goda bär oss och återuppstår på nytt, likt Kristus själv efter långfredagens natt på påskdagens morgon, efter varje ny motgång för mänskligheten.
Så står vi nu här, ännu en gång, likt vingårdsmannen i Jesus liknelse vid sitt förtorkade f ikonträd, och ropar ut i natten om nåd, om förbarmande med den lidande mänskligheten i Gaza och i Ukraina och på varje plats, med alla djuren och livet i haven och skogarna som ödeläggs: ”Hugg inte ner trädet. Låt inte världen dö.” Än finns det hopp, att ljuset och inte mörkret, att freden och inte våldet, att kärleken och inte människans girighet och ondska ska segra till sist.
Ännu vill vi tro, med biskop KG Hammars ord, att även om vi inte kan frambringa fredens skörd, så kan vi så fredens sådd i våra liv, i våra relationer, prioriteringar och ansträngningar. Resten vilar i Guds händer.
Vi vill tro att vars och ens bidrag till freden spelar roll, våra handlingar och vår bön. I 2000 år har vi bett så, och vi gör det också inför detta nya år som vi skriver 2025: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.”
Stefan Klint, kyrkoherde i Floby pastorat