Svåra beslut av omsorg och ansvar

De senaste dagarna har jag fått frågor på olika vägar angående vårt beslut att avstå från offentliga gudstjänster och istället ha öppna kyrkor. Jag tycker frågan är för stor för att enkelt kunna besvaras i Facebooks kommentarsfält, så för dig som orkar kommer här ett långt, men förhoppningsvis uttömmande svar:

I många sammanhang och i synnerhet i kritiska situationer, efterfrågas expertis inom olika områden. Vi som är satta att vara kyrkoherdar är oftast inte experter på något annat än förhoppningsvis att vara ledare i församling. Ofta måste vi i vårt dagliga arbete förlita oss på experter inom skilda områden som brandskydd, IT, fastighetsfrågor, arbetsmiljö, ekonomi och nu också smittskydd. Mycket av denna specialistkompetens kommer oss till del genom att kyrkans medarbetare i Uppsala och Göteborg förmedlar väl underbyggda råd och metoder. Visst finns det berättigad kritik mot en del, men vi ska vara tacksamma över alla de goda saker som vi gör tillsammans som kyrka.

I de olika skrivelser jag fått talas det bland annat om att man skulle ha avstått från gudstjänster med ”oförställd glädje” och ”med lätthet”, att jag ” inte känner något engagemang för att ordna gudstjänster” och ” helst inte vill ha några gudstjänster”. Det kan vara klokt att komma ihåg, att kyrkoherdar och andra ledare i våra församlingar också är kristna människor med samma längtan som andra att mötas i gudstjänstens och måltidens gemenskap. Vi har tagit ett svårt beslut under stor vånda, väl medvetna om att vi, oavsett hur vi valt att göra, skulle få kritik för vårt ställningstagande. Sedan början av mars och fram till idag har vi tagit en rad beslut som alla syftar till samma sak; omsorg om individer och ansvar i samhället.  

Så långt det är möjligt har vi försökt ta beslut som skapar förutsättningar för långsiktigt tänkande och uthålligt arbete. Utan att gå in på varje verksamhet, så vill jag kort beskriva den linje som vi hållit. Verksamhet med fasta grupper är som regel igång och här har vi gjort olika justeringar för att vara extra försiktiga. Öppen verksamhet gör uppehåll. Bakom denna uppdelning finns tanken att de fasta grupperna är lättare att samla under kontrollerade former. Vi vet vilka personer som kommer, det är samma personer varje gång och vi kan planera aktiviteten. Öppna samlingar, som soppluncher och församlingsaftnar är svårare att kontrollera. Vi vet inte hur många som kommer och vi vet inte vilka. Om vi har en sopplunch varje vecka med 20 deltagare, är det troligt att vi under en månad haft över 50 olika personer vid borden medan en lika stor konfirmandgrupp fortfarande är samma 20 personer. I all verksamhet måste vi acceptera att vi påverkas av deltagarnas ansvar och egna val. Därför har exempelvis många körer fått göra uppehåll eftersom många av sångarna stannar hemma.

Länge trodde vi att vi skulle kunna fortsätta fira våra gudstjänster med iakttagande av stor försiktighet och alla de kloka råd som Folkhälsomyndigheten ger, men på kvällen 2 april kom ett brev från vår biskop, där hon uppmanade oss att ersätta de offentliga gudstjänsterna med bland annat öppna kyrkor. Vi kan förstå att detta var ett svårt steg att ta för biskopen och det togs efter ingående samtal med såväl biskopskollegiet som sakkunniga inom smittskydd. På biskopens uppmaning tog vi sedan ett nytt beslut och anpassade oss. Motsvarande beslut togs i många andra församlingar, bland annat i Varberg och Halmstad.

De offentliga gudstjänsterna gör uppehåll. Vi håller våra kyrkor öppna under lång tid och inbjuder till enskild bön och andakt. Det finns också ett rikt utbud av gudstjänster och andakter på webben, i radio och TV. Ändå är jag väldigt medveten om att allt detta bara är det bästa vi kan erbjuda just nu, inte det vi vill ha. I bilden av allt det som görs i våra församlingar idag ska vi också ha med alla de kontakter som frivilliga och anställda medarbetare har dagligen med människor som sitter hemma och där ett telefonsamtal, kort eller sms betyder mycket. Jag känner en stor tacksamhet och respekt för alla er som inom snålt tilltagna ramar hittar kloka vägar att vara kyrka!

Några har hört av sig angående den artikel som publicerades i Kyrkans tidning i torsdags och där Anders Tegnell enligt tidningens rubrik klargör att det inte är nödvändigt att ställa in gudstjänster. Eftersom de flesta av våra biskopar uppmanat stiftens kyrkoherdar att göra just detta mot bakgrund av de råd och anvisningar som Folkhälsomyndigheten givet, så kan man ana en polemisk ton i artikeln. Därför vill jag gärna belysa några av de uttalanden som Tegnell gör.

Innan vi börjar gå igenom artikeln, ska det sägas att detta är en kort intervju med Anders Tegnell, inte att förväxla med debattartiklar och de genomgående välavvägda skrivelser som utgår från Folkhälsomyndigheten. Tegnell betonar inledningsvis det som är kännetecknade för den svenska modellen; att ge råd och anvisningar, men också förvänta sig ett stort ansvar från både individer och organisationer. Han hänvisar till de rekommendationer som finns och säger sedan att det är upp till kyrkan att avgöra hur man kan leva upp till dem.

Till skillnad från många andra länder, där man valt att göra detaljerade begränsningar, finns det i Sverige ett ganska stort utrymme mellan de fastställda begräsningarna, exempelvis ”maximalt 50 på en sammankomst” och det ansvar vi förväntas ta enligt anvisningarna, som att ”undvika att flera personer samlas”.

Att Tegnell skulle ha sagt exakt det som står i rubriken finns det inte något stöd för i texten. Han betonar att det är upp till varje samfund att bestämma och på reporterns fråga om det är bra att församlingar ställt in sina gudstjänster svarar Tegnell ”inte nödvändigtvis”. Sedan betonar han den viktiga sociala aspekten i gemenskapen och uppmanar oss att hitta bra modeller för att stödja människor.

Reportern frågar om kyrkan borde väga in aspekten av psykisk ohälsa i sina beslut (som om detta nu vore en helt ny tanke) och givetvis svarar Tegnell att han tycker att man kan göra det. Min bild är att våra församlingar mycket tidigt och medvetet lyfte just denna aspekt och man har också hittat många goda vägar där engagerade krafter gör fantastiska insatser.

Inte ens Anders Tegnell kan vara expert på allt och här blir det ganska tydligt att hans erfarenhet av kyrkans liv inte ligger på samma nivå som kunskaperna i epidemiologi. Han är försiktigt öppen för att fortsätta med gudstjänster eftersom det kan finnas möjligheter med få besökare, men blir tydligare med begravningar, dop och vigslar, där han ser risker med att dessa samlar många människor. Hans tanke är väldigt begriplig även om den blir fel. Jag har haft många dop, vigslar och begravningar med väldigt få deltagare genom åren, men jag gissar att om Anders Tegnell varit på ett bröllop de senaste åren, är det troligen på ett där fler än han var bjudna. Samtidigt sprids en nidbild av att kyrkorna länge har gapat tomma och gudstjänster hålls utan deltagare. Just denna debatt visar att den bilden inte stämmer med verkligheten.

Jag har läst artikeln flera gånger och kan inte hitta något annat än rubriken som ger något nytt perspektiv på det som Folkhälsomyndigheten sagt och som vi förhållit oss till i våra beslut. Däremot belägger Tegnell att vi gjort kloka val med våra grupper med barn och unga, med omsorgen om de ensamma och mycket annat gott som görs i våra församlingar

I diskussionen har det ibland förts fram, precis som i artikeln om Tegnell, att vi har många gudstjänster som samlar få deltagare och att dessa kunde få fortsätta som tidigare. När vi fick begränsningen till 50 deltagare, gick jag igenom statistiken för de närmaste veckorna bakåt. Trots att det var söndagar som normalt ger mycket luft i bänkraderna, kunde jag se att vi på flera ställen legat långt över gränsen på 50. Vi vet också att de flesta av oss också söker den mänskliga gemenskapen och gärna går till gudstjänster med många deltagare. Vad skulle då hända om vi stängde dessa kyrkor? Ett rimligt svar är väl att många av dessa gudstjänstdeltagare istället åkt till en annan kyrka. Skulle vi istället kunna möta detta genom att ha flera gudstjänster under dagen? Ja, rent matematiskt var det möjligt och på förslag när det gällde att vara max 50, men idag när uppmaningen ät att undvika att flera personer samlas, så blir det svårt. Kanske har vi då kommit så nära vi kan med utsträckt öppethållande, stora avstånd och utrymme för egen andakt. När vi nu tittar framåt och försöker hitta lösningar för det som känns som den stora bristen, att fira mässa i någon form, så är det inte en lösning att samla alla på ett ställe, utan att vara samtidigt på många ställen och undvika trängseln.

Detta är inte första och troligen inte heller sista gången som vår kyrka ställs inför stora utmaningar, men varje sådan situation uppstår också i ett nytt sammanhang. Vi har samma uppdrag och mycket annat är sig likt, men ändå verkar vi under andra förutsättningar idag än vi gjorde igår. Den kyrka som för inte så länge sedan var en myndighetskyrka, som styrde över det mesta både i församlingen och samhället, är idag något annat. I dyningarna efter att begreppet New public management drog fram genom vårt samhälle ser jag idag en ängslig kyrka som tror sig vara leverantör på en marknad där kunderna till varje pris ska hållas nöjda. Man vill ge människor valuta för kyrkoavgiften och här verkar snabba leveranser vara ett lika självklart säljargument som i hemelektronikbranschen.

Jag kan inte på något sätt längta tillbaka till myndighetskyrkan, men jag oroas av denna ängslighet och denna uppdelning i vi och de, i producent och leverantör, som snarare verkar vara lånad från ICA än driven av vårt uppdrag att vara kyrka och tillsammans bära fram Evangeliet. Här kan det finnas skäl att återigen upprepa det bibelord ur Andra Timotheosbrevet som vår biskop sänt som en återkommande hälsning: Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och självbesinningens.

Vi har alltså fattat ett beslut om våra gudstjänster. Vi omprövar det gång på gång och vi söker också nya vägar att lösa varje uppkommen situation. Kanske kommer vi en dag att få veta om vi gjorde rätt, men ofta måste man fortsätta leva i den begränsade vetskapen om att man en gång tog det beslut som verkade klokast då. Inför medvetenheten om att vi hanterar frågor som inte handlar om nöjdhet eller bekvämlighet, utan om människors liv och hälsa, så har vi hållit en försiktig linje. Det går att kritisera detta beslut idag och i framtiden, men nu vet du lite mer om vad som ligger bakom det.

Till sist vill jag säga ett stort tack till alla er, frivilliga och anställda i våra församlingar som med god vilja, stort engagemang och brinnande hjärtan löser nya situationer och till er som gör allt det som måste göras varje dag! Fortsätt stötta varandra med all den omsorg, bön och goda vilja som behövs i dessa tider.

Staffan Orrdal, kyrkoherde
Falkenberg 4 maj 2020