För snart ett år sedan reste vår Hazel Lindkvist, kommunikatör i församlingen, på en omvälvande utbildningsresa till Kakuma flyktingläger i norra Kenya, med Act Svenska kyrkan. Med sig hade hon sin dotter Ella, då 15 år gammal.
I går berättade de för församlingen om sina upplevelser i flyktinglägret.
Act Svenska kyrkan
Act Svenska kyrkan är ett av församlingens fokusområden. Hazel är en av församlingens eldsjälar som har utvecklat det här viktiga arbetet de senaste åren och varit med och förvandlat Kyrkvillan till en mötesplats för information, inspiration och engagemang. Där finns även en butik med församlingshantverk och rättvisemärkta varor där alla intäkter går till Act Svenska kyrkan.
För Hazel var målet med resan tydligt – att få möta de människor hon jobbar för att hjälpa.
- Mitt mål var att få möta dem som vi kallar rättighetsbärare. De som har rätt till ett värdigt liv men som inte har det.
Hazel och Ella ville framför allt förmedla två saker under deras föreläsning. De ville ge oss en bild av läget i Kakumas mottagningscenter dit det strömmar människor varje dag, framför allt från det krigshärjade Syd-Sudan. De ville också visa oss olika projekt i Kakuma där våra insamlade pengar gör nytta.
Mottagningscentret i Kakuma
Mottagningscentret har kapacitet att ta emot 4 000 flyktingar. Men när Hazel och Ella var där rymde lägret det dubbla – 8 000 personer. Tanken är att man ska stanna några dagar och sedan slussas vidare till någon av de andra delarna av Kakuma – men eftersom hela lägret är överfullt stannar de flesta i flera månader, ibland ända upp till ett år. I mottagningscentret finns det dåligt med mat och flyktingarna kan inte aktivera sig. När de väl kommit vidare till andra delar av lägret finns det skolor, utbildning och möjlighet att starta någon verksamhet för att försörja sig. Sedan Donald Trump tog bort stödet via USAID som var en stor sponsor i Kakuma får varje flykting mat för 2 kr per dag och endast 15 liter vatten som ska räcka till att både dricka och tvätta sig i. En svensk använder i genomsnitt 140 liter vatten per dag.
Flyktingarna bor i stora tält som är indelade i kojer om 3,5 kvadratmeter. Enligt UNHCR:s standard ska varje flykting ha den ytan att sova på. Men i mottagningscentret trängs ofta upp till tio personer i kojerna. Maten består av en sorts gröt av olika sädesslag. Tidigare kunde man steka gröten i vitaminberikad olja – men den kom från USAID och har nu dragits in.
Trots misären såg Hazel och Ella mycket glädje i lägret, framför allt i barnens lek och skratt.
Vart går pengarna?
Bland de projekt som Act Svenska kyrkan sponsrar i Kakuma fanns hjälpmedel och rehabilitering för barn med olika funktionsnedsättningar, en syverkstad som erbjuder sömmerskeutbildning, och som har en butik där de säljer sitt hantverk.
Hazel berättar att de köpte upp butikens hela lager – och att detta nu finns till försäljning i Kyrkvillan. I lägret finns också flera ungdomsprojekt där man får jobba med konst, musik och film.
Hazel och Ella besökte också fotbollslagen i lägret, ett av dessa spelar på högsta nivå i Kenya, trots att många av spelarna saknar fotbollsskor och spelar barfota.
Alla kan göra något
Hazel och Ellas budskap till oss alla som kommit och lyssnat var att alla kan göra något åt situationen. Om man inte kan hjälpa till ekonomiskt så kan man göra något annat – hjälpa till att samla in pengar eller eller hjälpa till att sprida ordet om hur det ser ut i världen.
- Vi kan dela med oss. Vi måste fortsätta att kämpa för deras skull. Om de orkar kliva upp på morgonen och fortsätta kämpa, så måste vi orka, avslutade Hazel med eftertryck.
Efter föreläsningen frågade jag Ella hur det kändes att komma ut och berätta om resan till Kakuma.
-Det känns bra att sprida budskapet för att folk ska bli medvetna. De ska veta att världen är så mycket större än Stockholm.
I publiken fanns en stor grupp ungdomar – blivande konfirmander i församlingen. Det var tydligt att föreläsningen gjorde ett stort intryck på dem och väckte mycket tankar.
Estrid Bäck tyckte att föreläsningen väckt en stark lust att hjälpa till.
- Här fick vi ett helt annat perspektiv. Ungdomarna där har ett helt annat liv än vi har, konstaterade Nora Iacobaous.
Liv Skogsström berättade att hon också hade varit i Kenya och sett hur världen kan se olika ut.
Ines Darmark betonade hur viktigt det är att orka öppna upp och ta in det svåra i världen.
- Det är lätt att man är helt upptagen med sin egen verklighet, konstaterade hon.
Andrea Hilldoff fick insikten att även om livet ibland kan vara jobbigt så finns det många ungdomar som skulle vilja vara i deras sits.
Även Esther Wickbom tyckte att föredraget var väldigt intressant, och ville hjälpa till på något sätt.
Stella Newcomb funderade på att det känns som att vi ibland glömmer bort att vara tacksamma för det vi har.
Föredraget väckte tacksamhet och en vilja att hjälpa andra, och det ger hopp för framtiden.
Text: Elinor Edvall
Foto: Privat