Kyrkans tidning nr 9 2022:
Intervjuer ger förståelse för sorgeprocesser under covid-19
Eva Meakin, diakon och legitimerad psykoterapeut, är en av tre stiftskanslimedarbetare som har arbetat med en forskningsstudie i samarbete med Linnéuniversitetet. Genom intervjuer har man tagit reda på vilka erfarenheter människor har gjort när de förlorat någon i covid-19 och hur det har påverkat sorgeprocessen. Studien kommer att publiceras vetenskapligt och kommer även som en populärvetenskaplig version.
Eva berättar:
– Vi har utgått från olika frågeställningar, bland annat hur närstående upplever förlusten av en anhörig under covid-19-pandemin och hur de har påverkats av de restriktioner som har funnits. Vi har också tittat på hur avsked, begravning och sorgeprocess samt sociala kontakter har sett ut.
Eva har djupintervjuat vuxna i olika åldrar som hon har fått kontakt med via präster och diakoner. Studien är tvärvetenskaplig – institutionerna för psykologi och vårdvetenskap samverkar med Svenska kyrkan.
– En sak som varit frustrerande för många är restriktionerna. Att man inte får följa med till vårdcentralen eller sjukhuset. Även snabba beslut då vården till exempel måste söva ner en person, som man inte har kunnat besöka, har upplevts som svårt, berättar Eva.

Det svåraste man som närstående upplever är när den anhörige inte klarar sig och man tvingas ta avsked. Eva berättar:
– Kanske har man fått komma till sjukhuset, men allt blir annorlunda när man får bära visir och handskar. Ljud från maskiner i rummet upplevs som distraherande mitt i allt. Där ska man försöka få kontakt, kanske till och med ta avsked. Ibland har man inte kunnat komma dit utan har fått ta avsked via paddan.
Det har också funnits en stor rädsla för att själv bli smittad.
– Det har funnits en kraftig rädsla i hela processen. Jag har också mött ilska och maktlöshet inför att den anhörige har blivit smittad trots att man varit så försiktigt. Det är lätt att känna skuldkänslor i och med det och det blir en existentiell problematik. Under sjukdomsprocessen kastas man ju ofta mellan hopp och förtvivlan, berättar Eva.
Det har varit avgörande hur kontakten med vården har upplevts. Om de anhöriga har fått ett lugnt bemötande och om det har funnits tid för samtal har det gjort stor skillnad.
– Vårdpersonalen är ju enormt pressad, och det är vi medvetna om, men det blir lätt katastroftankar om man inte får kontakt med någon från vården när de har lovat att höra av sig. Omsorg och omvårdnad betyder allt och det har blivit bekräftat under covid-19, berättar Eva.
Många har också upplevt att det har påverkat dem att de inte har fått träffa vänner och anhöriga som innan, kanske på sin höjd utomhus på flera meters avstånd.
– Ändå tycker jag mig höra att det har funnits människor som man har kunnat prata med. När någon dör brukar ju släkt och vänner komma och beklaga sorgen, man får en kram och ibland behövs inga ord. Nu har mycket av det inte kunnat ske, och det har fördröjt sorgebearbetningen.
Allt som sker under den svåra tiden är viktigt för hur sorgeprocessen upplevs.
– Även om det inte är pandemi så är sorgen svår, men då har vi våra rutiner och normer. Restriktionerna på sjukhus och i vardagen har försvårat sörjandet. När det är en oväntad död som orsakas exempelvis av ett virus där händelseförloppet ofta skett snabbt, kan man uppleva ilska och en känsla över att detta var onödigt.
Förhoppningen är att studien ska lära hela samhället något.
– Vi behöver fundera på hur vi omhändertar och stöttar anhöriga. Om en ny pandemi eller en annan händelse med oväntad död sker så har vi förhoppningsvis en förståelse för hur det kan se ut. Vi alla berörs på något sätt och lär oss gemensamt, säger Eva.
/Sara Peterson