Det är tydligt att han inte direkt längtar efter pensionen när vi möts ute i skogen i Hemmesjö-trakten, en av Bernt Franssons sista arbetsdagar. Det är en fin sensommardag och Bernt Fransson pratar mycket hellre om skogsförvaltning än om sig själv. Han tar chansen att visa såväl ett naturvårdsområde med höga naturvärden, en återställd våtmark och en planerad avverkning med fornlämningar, där en speciell, skonsam metod använts.
– Egentligen blir det inte så stor skillnad efter pensionen, om jag röjer här eller hemma. Skillnaden är att jag kan göra det under dagtid, annars har jag fått sköta det på kvällar och helger, säger Bernt.
Han äger någonstans mellan 60 och 70 hektar skog, hemma i Värends Nöbbele. Därtill jordbruksmark och några hästar som hjälper till att hålla landskapet öppet. Det som han skött vid sidan av får han nu mer tid för.
Det var 1984 som Bernt Fransson som 25-åring fick anställning som skogsarbetare på egendomsenheten. Då hade han jobbat några år på Södra och Sveaskog, efter att ha gått naturbruksgymnasiet i Ryssby. En god vän jobbade som skogsarbetare på stiftet och tipsade honom om tjänsten. Sedan dess har de inte bara varit vänner utan även mångåriga kollegor.
– Det är väl nåt speciellt med att jobba här för de allra flesta har stannat kvar. Det är en jäkla trevlig arbetsplats, med bra sammanhållning.
Något han uppskattat är variationen i arbetet. Att aldrig riktigt veta när man går till jobbet vad som ska hända under dagen, utan att saker kan dyka upp. Under en period i början av 2000-talet arbetade han som vaktmästare på biskopsgården Östrabo och skötte även trädgården. När stiftets skogar skulle inventeras på naturvärden på 1990-talet tog han chansen att utbilda sig och var en stor del av det arbetet.
– Jag har ett stort intresse för naturvård och djur, inte minst fåglar. Det har varit jättekul att få hålla på med detta, säger han.
Med långa kliv leder han mig vidare i skogen och pekar ut ett träd.
– Ser du där uppe? Det gäller att ha ögonen med sig. Det är ett rovfågelbo, det skulle kunna vara en glada eller en ormvråk. Sådant tar vi hänsyn till, det låter vi stå kvar.
Därefter visar han ett lavbeklätt träd. Luppen åker fram.
– Det här är en lav som heter bokvårtlav. Mollusker och olika typer av sniglar kryper upp här och betar fruktkropparna som växer på träden, berättar Bernt.
Något annat han gillar med skogsarbetet är de långa perspektiven.
– Vi förvaltar ju den här skogen som den vore vår egen. Att få komma tillbaka och gallra det bestånd som vi själva planterat är en tjusning. Det är långa perspektiv i skogsbruk, det är inte som med jordbruk.
Från och med 1 september är Bernt Fransson officiellt pensionerad. Det är som sagt inget som han sett fram emot.
– Det känns lite kymigt att lämna faktiskt, det har varit så jäkla roligt.
Men det finns något som han längtar efter att få mer tid för. Han har nämligen ett stort intresse för jakt. Han spricker upp i ett stort leende när det kommer på tal. Jag frågar vad han jagar.
– Ja, vad jagar jag inte? Jag har en jämthund som jag jagar älg med och en border terrier som jag har till eftersök och gryt och lite sånt. Sedan håller jag på en del med fältfångst, av mård och iller.
Han tillägger:
– Jag kommer ju hinna med att sköta skogen lite bättre hemma. Och ja, jag kommer inte jaga mindre i alla fall, säger han med ett brett leende.
Charlotte Granrot Frenberg