Allhelgonatid. Minnenas och hågkomsternas särskilda högtid. I mörkret på kyrkogården rör sig människor som skuggor. Fyra miljoner svenskar lär vara där. Det är värt eftertanke att så många söker sig dit.
Samtalen förs i dämpad ton. Om ljus och gravdekorationer, om inskriptioner på gravstenar. Ibland också om de vi saknar, om sorg och oro. Just i år känns hela samtiden orolig. Det är som att ljusen på gravarna tänds för många saker samtidigt.
Döden tar allt ifrån oss. Vi pratar inte så gärna om det, även om vi vet. Ett personligt minne: När jag fyllde tjugofem år var jag på besök hos mina föräldrar. Min mor och jag satt i vardagsrumssoffan och pratade med varandra. Plötsligt sa hon: Kom ihåg att du inte bara passerar din födelsedag en gång om året, utan också din kommande dödsdag.
Hon sa det med glimten i ögat. Våra samtal var ofta så där rättframma och ärliga. Hennes ord satte sig djupt i mig. Inte som något hotfullt, mer som ett konstaterande. Ja, så är det. En dag tar jag steget ut i det okända där jag tror att jag blir mött och omfamnad.
När någon just avlidit är det svårt att hitta orden. Som präst har jag uppgiften att formulera dem, men ofta famlar jag. I vissa lägen tycks det inte finnas något att säga. När man mister någon plötsligt. När någon avslutat sitt liv. När ett barn dör.
Och det är inte alltid ord som tröstar. Ibland uppmanar jag de församlade att sluta ögonen och frammana ett minne av den som är död. Minns du hennes röst? Fanns det något han brukade säga eller göra? En särskild doft? Ett klädesplagg? Det gör ont men kan trösta.
Varför är det viktigt att minnas? För att vi håller kvar de vi älskar. Delade berättelser om mor och far, om en dotter, en bror. Berättelserna får oss att gråta, eller skratta. Åt den bortgångnes egenheter och vanor, åt tröttsamma kommentarer. Jämt skulle hon… Tänk att han alltid var tvungen att… Berättelserna handlar också om ljusa stunder vi fick dela.
Genom att minnas hedrar vi också en människa. Vi ger ord åt att hon som levde betydde något, satte spår och gjorde skillnad. Att han som fick vandra en stund på jorden gav trygghet och var en fast punkt i tillvaron. Minnena bränner till i ens inre. Åh, vad jag saknar.
Nu blir mörkret tätare och kylan kryper in på huden. Församlingar bjuder till minnesgudstjänst och kyrkogårdarna strålar av hoppets gravljus. Är det rentav människans uppgift att dela minnet av de döda, så att ljuset övervinner mörkret?
Så att minnenas och hågkomsternas allhelgonatid också blir hoppets högtid.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift