Debattartikeln publicerades på Aftonbladet Debatt den 22 februari.
Här är texten i sin helhet:
Varje dag möts vi av nya berättelser om välintegrerade personer, oftast barn och tonåringar, som riskerar att utvisas och förlora allt. Sina relationer, sin framtid, sina liv. Migrationspolitiken är stenhård och slår mot samhällets minsta. Inte konstigt att det bubblar av rättmätig vrede i medierna.
Besluten som fattats och förslagen till framtida åtgärder förskräcker. Förra året försvann möjligheten till ett så kallat ”spårbyte”, utan övergångsregler. Nu föreslås att tidigare utfärdade, permanenta uppehållstillstånd ska dras tillbaka. Ungdomar som levt en stor del av sina liv i Sverige, vars föräldrar har uppehållstillstånd, ska utvisas när de fyller 18 år. De ventiler som finns, såsom synnerligen ömmande omständigheter, är alltför restriktiva. Och annat i samma riktning.
Det finns en berättelse som har blivit självgående i vårt land, den som med ytlig självklarhet kopplar samman migration och brottslighet. Med suddiga hänvisningar till uttryck som ”stram migrationspolitik” och ”stor integrationsskuld” argumenterar annars förnuftiga politiker för beslut som inte kan beskrivas som något annat än inhumana. Ett riktigt lågvattenmärke i debatten är att den förda politiken skulle vara resultatet av ett kristet samhällsansvar. Hur långt ska detta få gå?
Försök inte få mig att tro att detta handlar om migration, för de som berörs är redan här. Och det handlar inte heller om integration, för de som drabbas är redan väl integrerade i det svenska samhället. Det som händer kan inte beskrivas som något annat än deportation av människor. Och mot sådant är det rimligt och rätt att många protesterar. Som exempelvis professorn i statsvetenskap Ludvig Beckman, som i veckan lämnade Migrationsverkets etiska råd i protest. Han menar att politiken strider mot grundlagen och att den utgör en ”fundamental avvikelse från hur politik bör bedrivas i en rättsstat”.
Ett vanligt motargument när en biskop skriver i dessa frågor, är att det blir partipolitiska inlagor. Det är förunderligt att den kommentaren bara kommer när det är något man inte håller med om. Aldrig säger någon; det var bra skrivet, men du skulle inte ha skrivit det, för det är partipolitiskt. Så låt oss lägga dessa torftiga argument åt sidan, och i stället tala om det saken gäller: En inhuman migrationspolitik som inte är värdig vårt land och inte heller hållbar över tid.
Och minst lika viktigt: För en kyrka värd namnet är försvaret av den minste en reflex utifrån den kristna trons kärna. Omsorgen finns i kyrkans DNA. När någon hamnar i kläm är det kyrkans skyldighet att reagera.
Men det finns hopp. Det breda motståndet mot den förda migrationspolitiken går nämligen djupt i det svenska samhället. Och jag tror att skälet är att det i vårt land finns ett stråk som handlar om hunger efter något riktningsgivande, efter djup och sanning, efter moraliska värden som håller att bygga på. I debatten hörs förvisso också andra röster, till exempel att de som kommit från andra länder bidrar till vårt ekonomiska välstånd. Det är förvisso sant, men det får inte bli ett huvudargument för en annan migrationspolitik.
För huvudargumentet är ett annat, nämligen gästfrihet och medmänsklighet som djupt liggande moraliska värden i det svenska folkets hjärtan. Och det är ur den källan som det kompakta och starka motståndet mot inhumana deportationer nu väller fram.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift