2015-05-17
Tiden är nu inne att plocka av sig skor och strumpor, låta fötterna känna gräs och sand smakfullt kittla en mellan tårna. Nils Ferlin skrev mycket om barfotabarnen och just nu känns det som att man själv vill och kan springa kring barfota i livet. På morgonen är gräset svalt och fuktigt, solen värmer upp gräsroten efter några timmar, det blir bara skönare och skönare ju längre dagen går, förresten är det gott att våra fötter blir av med strumpan och skon.
Vi kan väl inte rent fysiskt komma närmare vår jord, än vad våra fötter är, själen och hjärtat upplyfts av en rask promenad eller löpning av olika slag, Vi mår bättre och blir starkare. Fötterna stadgar vår tillvaro här på jorden och hjälper oss att visa med tydlighet framtiden, dess riktning och vägval.
Händerna är också något som man tydliggör sina tankar och funderingar med, Vi plockar, hanterar och på mest oförklarliga sätt förstärker vi känslan för varandra. - En kram utan händer fungerar inte i vardagen , Vi delar gemenskapen med varandra på naturligt sätt. - Vi vidrör varandra, skönheten måste också kännas inte bara ses. - Kärleken blir förstärkt och övertygad, när händer möts i promenaden eller närhelst - Kom, kan inte blir tydligare än när handen visar meningen och vägen.
Valborgsmässoaftonen är förbi och Vi rusar raskt mot Pingst. Valborgsmässoaftonens eldar har slocknat, elden har symboliskt tinat upp det frusna, och låter liv återvända, än en gång vaknar allt ur sin dvala och visar sig i all prakt. Förr i tiden lät man elden ge skogen nytt liv, man lät det gamla formligen eldas upp, och ur denna aska förnyas naturen. Förnyelse pågår ständigt, blir mer påtaglig om det gamla lämnas bakom oss. Karin Boye skrev ”visst gör det ont när knoppar brista” i själen märks det, är också ett återkommande fenomen som Vi utsätts för under hela året.
Första Maj, arbetarens dag, där arbetet och dess värdighet har en egen manifestation. Tal hålls på flertal platser runt vårt land, människor tågar längs gator för att därigenom tydliggöra arbetets värderingar. En identitet som Vi alla är värda, många sliter och släpar för mat och hus. Allt arbete skall också ge skaparglädje, utvecklingsmöjligheter och trygghet, ett mänskligt verk som man bär med sig som en gåva, ett överlämnande till varandra där stoltheten kring detta är glädjen.
Livet kan för många vara en resa i osäkerheten, många kan av olika anledningar inte ha goda förväntningar på något gott, eller en nervositet över att något skall gå fel. Det finns ingen försäkran över ett gott liv men Vi kan göra så gott Vi kan.
Vi närmar oss som sagt Pingst, det sägs att då uppenbarade sig Den Helige Anden. I predikan idag lät vår präst också tydliggöra detta i sin betraktelse, från två perspektiv, antingen som en kraftfull virvelving som då yrde upp allt runt omkring oss, eller som en smekning på vår kind som enbart berörde och bekräftade en närvaro. Hoppas att Ni alla tänjer något på gränsernsa, på ordet smekning. Vi behöver en bekräftelse från Den Helige Anden.
Det är upp till oss att ta emot denna övertygelse, men det är trots allt våra händer som skapar, och våra fötter som bär allt, arbetet får då en rimlig plats i vår vardag och i livet.
Vid tanken.
Bert-Ove Lindkvist.
En kyrkvärds tankar:
Jordnära