Eva och hennes man träffades som unga vuxna och var sedan gifta i många år. De fick barn och levde ett aktivt liv som innefattade mycket umgänge, familj, jobb, projekt och resor. Men så en dag för knappt två år sedan förändrades Evas liv i grunden när hennes man hastigt gick bort. Ingen hade kunnat förutspå att det skulle hända och chocken var ett faktum.
- Det var hemskt. Det gick inte att ta in, jag var som i en bubbla.
Ganska direkt kom allt det praktiska som behövde ordnas, med begravning och annat. Det var inget annat att göra än ta tag i det. Eva och barnen hjälptes åt med att fatta de olika besluten och att planera begravningen. Alla gjorde det de var bra på och hon berättar om en fin dag som blev betydelsefull och som familjen i efterhand är tacksam för.
Efter begravningen började den nya slags tillvaron ta vid, och nya frågor väcktes. Vardagen var tillbaka, men allt var annorlunda. Alldagliga saker påminde ständigt om den nya situationen, den som hon själv inte valt men ändå var tvungen att acceptera. Att handla första gången och bara ha sig själv att handla till.
Frågan om identitet växte i takt med det nya. Vem var hon nu, när hon bara var sig själv? Vad ville hon äta? Vad skulle hon lägga sin tid på? Hon hajade till över titeln ”änka” när hon för första gången såg den som en benämning på hennes egen civilstatus. Ordet tycktes hårt och hon kände inte igen sig. Parallellt med sorgen efter hennes man pågick en sorg efter hennes gamla jag.
Eva är tacksam över familjen och vännerna som fanns runt omkring henne under den första svåra tiden.
- Omgivningen hjälper mycket, bara genom att finnas där och vara som vanligt. Det behöver inte vara märkvärdigheter. Vi är så rädda för att störa. Jag tycker att man ska störa! Orkade jag inte prata just då kunde jag ju bara låta bli att svara i telefon eller öppna dörren.
Eva menar att det är bättre att låta den som sörjer själv avgöra om hen vill bli störd eller inte. Hon berättar också om de oväntade hälsningarna – blommor till henne från barnens kompisar och kort från avlägset bekanta - och hur de omtankarna värmde på ett speciellt sätt.
Sorgen innehöll många olika delar. Både saknaden efter en älskad människa och det ledsamma i att han inte får uppleva det övriga familjen får när tiden går vidare, men också sorgen över att vara ensam med alla stora och små beslut och att behöva befinna sig i en ny livssituation när man helst av allt skulle velat att allt var som förut.
Hon liknar den första tiden vid att försöka hoppa på isflak som hela tiden är för långt ifrån varandra och att trilla emellan gång på gång. I början kunde gråten bubbla upp när som helst, i affären eller någon annanstans. Ett stort ”varför?” följde henne och den närmaste familjen. Hon minns hur hon i början längtade efter att tiden skulle gå så att hon kunde få känna sig glad igen. Skratta kunde hon, men glädjen fanns inte där.
- Egentligen vill man ju inte att tiden ska skynda på, men det kunde ändå kännas så på ett plan. Man blev trött på att vara ledsen.
Ett halvår efter begravningen fick hon en inbjudan från sin församling om att vara med i en Leva vidare-grupp. Hon bestämde sig för att prova på det. Det var en grupp med fem, sex deltagare som alla hade mist sin livskamrat och som på många sätt befann sig i samma situation. De träffades en gång varannan vecka tillsammans med en präst och en diakon, och temana för samtalen följde det som var aktuellt för gruppdeltagarna. Vid ett tidigt tillfälle pratade de om begravningarna och vid en annan träff om det praktiska kring ekonomi och liknande. Det första samtalet efter jul handlade om hur den första julen som ensamstående varit. De lyssnade på varandra och fick själva sätta ord på tankar och känslor, men skrattade också mycket och hade trevligt ihop. Hon upplevde att det var skönt träffa andra som förstod hur hon hade det.
- En del kan säga att de förstår hur det känns, och det gör mig ingenting, jag blir inte arg eller så för det, utan vet att de menar väl. Men den som inte har gått igenom samma sak vet faktiskt inte hur det är.
Precis som det ofta sägs, hjälper tiden till att läka sår. Eva fick också erfara att tiden gjorde sitt i läkningsprocessen.
- Det är olika för alla hur lång tid det tar, och så måste det få vara. Men efter en tid börjar isflaken närma sig varandra.
Hon började engagera sig ideellt för att hjälpa andra i kris. Hon vet hur det är att få livet omkullkastat kan bidra med erfarenhet och förståelse. Hon berättar att arbetet ger mening även till henne själv, och har lett till nya bekantskaper och lärdomar.
Det behövde gå ett tag. Men så småningom gick det att vara glad. Också. Sorgen finns där och Eva vet att den kommer att finnas kvar. Men den är jämnare, den tar inte längre över tillvaron utan det går att leva med den. Och det går att vara glad.
- Det blir bättre. Så är det. Det vill jag skicka med den som behöver hopp om en ljusare framtid.
Text: Helena Andersson
Fotnot: Eva heter egentligen något annat.
