Med biskop Mikael Mogren och Älvdalens kyrkoherde Andreas Nerelius i spetsen går promenaden längs den brusande Österdalälven. Årets första snö har färgat stigen vit. En av damerna som ofta promenerar i området berättar att när det är barmark går man på vissa ställen på en matta av grön mossa. Hon beskriver miljön som trolsk och rogivande.
Lite längre bort vid älvkanten är representanter från Västerås Stift Skog redan på plats. De hade tänt värmande eldar och bjuder på varm glögg och pepparkakor.
Det nya kyrkoreservatet Västra Knapperön är till ytan cirka 2–3 hektar och en del av ett större strövområde där många rör sig. Det är ett populärt rekreationsområde med närhet till samhället.
Erik Ling, stiftsjägmästare, berättar för de församlade om stiftets satsning på kyrkoreservatet och att man satt ut bänkar och bord för att området ska kunna utnyttjas bättre.
– Vi kommer också att sanera lite gran, berättar han. För att skapa bättre sikt mot älven.
Men allt kommer att göras med varsamhet. Att bevara skogskänslan är viktigt. Därför är också bara vissa sträckor av stigarna i området grusade medan rötter och mossa får växa fritt på andra ställen.
– Tanken med det är att bevara skogskänslan, förklarar Jan Eriksson, skogsförvaltare, för en av de äldre damerna som frågar varför inte alla stigar är grusade.
Jan berättar att det finns flera stigar som slingrar sig genom området och trots att inte alla är iordningställda och grusad så är det ändå lätt att ta sig fram i området med barnvagn och rullator.
När det är dags för biskop Mikael att inviga kyrkoreservatet inleder han med en hälsningsfras på Älvdalska – det lokala språket. Det uppskattas av ortsborna. Biskopen talar vidare om hur härligt det är att stå i en skog. Skogen är något existentiellt, något vi behöver.
Det är invigning, men idag klipps inget band. Istället har skogsförvaltaren plockat fram en gammal yxa som förr användes för att märka träd som skulle avverkas. Biskop Mikael svingar yxan och förklarar kyrkoreservatet invigt. Märket i trädet har passande nog formen av en biskopsmössa.
– Jag har invigt mycket annat, berättar biskopen. Men det här är det första kyrkoreservatet jag inviger.
För Ulla och Sven-Olov Åsberg är det också speciellt att vara med på invigningen av kyrkoreservatet. Precis på den här platsen förlovade de sig nämligen för många år sedan.
– Vi bor här i närheten och gick ner till älven när vi skulle förlova oss, berättar Ulla. Det var 1965 och vi håller fortfarande ihop.
Att upprätta kyrkoreservat är ett sätt för kyrkan att bevara värdefulla naturtyper. Västra Knapperön är med sin gamla barrskog och närheten till älven ett naturskönt område väl värt att bevara för kommande generationer.
Text: Carina Robertsson