Där ligger den, staden som klättrar upp mot berget Monte Basio och som samtidigt sträcker ut sin hand ner mot dalen för att dra med sig dig och mig upp. Med bävan och vördnad ser jag mot dess medeltida murar som liksom vill innesluta oss i frid och fred. Jag vandrar in igenom San Pietro porten, vidare upp längs via Portica och upptäcker genast att det finns en frid och en helighet som berör, ett pax et bonom som inte bara är en slogan för staden utan en levande ande som berör allt och alla. Trots mängder av besökare och souveniraffärer råder en värdighet som gör en lugn. Strax innan Piazza del comune ser jag en liten man i sliten kåpa och utstående öron slinka in i en gränd, en närvaro av Jesus Kristus, vår broder, gör sig påmind och gemenskapen med bröder och systrar vi inte ens visste att vi hade!
Tänk att denna fratello minore, broder Frans, han som ville vara den minsta av alla, blivit så liten att han ryms överallt och inom allt, och blivit till den största ordensgemenskap i världen och denna gemenskap får vi tillhöra om vi vill. Jag känner en djup vördnad. Nu står jag framför San Rufino, bredvid kyrkan stod en gång i tiden det palats där Klara växte upp och härifrån flydde hon natten efter palmsöndagen år 1211, 17 år gammal, för att ansluta sig till Franciskus och hans bröder. Jag låter mina fingrar vidröra den dopfunt som Franciskus och Klara som barn blev döpta i, ber om att med Guds hjälp alltid få leva i mitt dop. Åter ute på Piazza San Rufino sköljs jag med av det bländande ljuset ner mot Basilica di S. Chiara.
Utanför kyrkporten tar jag av mig mina sandaler och låter det kalla stengolvet svalka mina fötter. Barfota går jag in i krucifixkapellet, drabbad av en extatisk kontemplativ stillhet faller jag på knä inför korsikonen från San Damiano, det kors från vilket Franciskus hörde Jesu röst tala till honom. Efter tio minuter, eller var det en timme, reser jag mig upp och går vidare runt i katedralen och besöker kryptan med St. Klara och reliker från både Klara och Franciskus. Laddad som en kontaktrelik förs jag och syster Ulrika och alla i resesällskapet under varsam ledning runt i Assisi av Mattias Lindström som leder oss genom platser och broder Frans och syster Klaras liv.
Jag kommer snart behöva återvända till Assisi, jag råkade nämligen lämna kvar något där, en del av mig själv, men jag åker inte dit för att hämta hem mig utan för att hälsa på mig. Du älskade broder Frans, som ville leva evangeliet och följa i Jesus fotspår, tänk att få bli som du, så oändligt rik att man inte behöver äga någonting.
Pace e bene fratello!
Text: Magnus Hedström