Det finns alltid en plats vid bordet

Värmen som möter mig när jag kommer in i byggnaden på Junsele hembygdsgård är påtaglig. Brasan i den öppna spisen har precis falnat, men de drygt 25 besökarna alstrar både bokstavlig värme och ett sådant där hjärtligt sorl som bara människor som är glada att få träffas kan skapa. I luften sprider sig också doften av den uppskattade ost- och broccolisoppan som diakoniassistent Katarina kokat ihop.

Inga trivs mitt i gemenskapen

Vid ett av borden sitter sju damer. En av dem är Inga. Några dagar senare ringer jag upp henne för att prata vidare under lite lugnare former. Samtalet kommer att handla om soppan, henne själv och livet i största allmänhet.

Inga har sina rötter i Junsele, även om hon under livet bott både i Örnsköldsvik och Sollefteå. Ganska snart efter att hon och maken flyttat tillbaka till Junsele blev hon änka. Det är tio år sedan nu. Bakom sig har hon ett yrkesliv inom såväl handel och kontorsarbete som vård.

– Jag trivdes överallt, men kontorsarbetet var nog det jag tyckte var roligast.
Jag förstår tidigt i vårt samtal att Inga inte är någon som sitter ”göralös”. Hon är bland annat engagerad i PRO, men soppluncherna brukar hon besöka.

Soppan blir något att samlas kring

– Jag brukar vara med på soppluncherna när jag kan. Att sitta ner, prata med människor och dela gemenskapen gör att man känner sig glad. Jag upplever att det blir allt mindre vanligt att man spontant går hem till varandra och hälsar på. Då blir soppan något att samlas kring.

Inga berättar att hon den här gången höll på att bli lite sen på grund av ett litet missförstånd mellan henne och en väninna. Det redde dock ut sig, och båda kom till sopplunchen som planerat.

– Soppluncherna är så trevliga. Jag mådde riktigt gott där på hembygdsgården. Katarina känner jag sedan tidigare. Hon är så hejig och naturlig. Men jag sakande P-O, som brukar vara med och hjälpa till.

Extra trevligt tycker hon att det är när sopplunchen hålls i församlingshemmet och kantor Nenne är på plats.

– Då blir det något extra med bordspsalmen.

Även de församlingsresor som arrangeras försöker hon följa med på när hon har möjlighet.

Nya ansikten vid borden

När frågan om favoritsoppan kommer upp nämner hon först den ost- och broccolisoppa som serverades senast. Men både köttsoppan och tomatsoppan finns med på topplistan.

– Det viktiga är egentligen inte vad som serveras, utan att träffas över en måltid. Nu senast såg jag också nya ansikten vid borden. Några av dem som flytt hit från krigets Ukraina. Det är trevligt att de har kommit med i gemenskapen.

En jul hemma

Innan vårt samtal avslutas berättar Inga att om den senaste julen. 

– Jag kände i vintras att jag inte orkade med den resa det innebär för att ta mig till dottern och hennes familj. Även om jag gärna hade önskat. Jag gjorde därför valet att stanna hemma och fira jul.

Inga berättar hur hon åt en alldeles förträfflig jullunch, i gott sällskap, på Gunillagården. Hon landade sedan hemma i soffan framför Tv:n en stund innan hon tog sig till kyrkogården för att tända ljus. Kvällen, eller snarare natten, avslutades med julnattsgudstjänsten i kyrkan.

– Det är så vackert med all körsång i den gudstjänsten. Det blev en fin jul i alla fall, avslutar hon.

Text: Kristina Hellberg