I september förra året samlades en grupp pilgrimer i pastoratets nystartade pilgrimsgrupp. Under ett antal träffar samlades vi och samtalade om pilgrimens sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet,
andlighet och delande. Under våren har vi sedan pratat om det praktiska kring en längre pilgrimsvandring och planerat den vandring som vi gjorde i början av juni. Gemensamt bestämdes för att gå pilgrimsleden från St Olofs kyrka i Falköping till Varnhems klosterkyrka i just Varnhem, en sträcka på 44 km.
Efter en god lunch i Falköping lämnade vi staden och stegade upp för Mösseberg, förbi kurorten, och vidare mot Gudhem som var första etappmålet. Vi vandrade genom skogar, ängar och åkrar och kände oss fria. Varje gång vi såg pilgrimsmärket på en stolpe spred sig tryggheten. Vi var på rätt väg. För att orka hela vägen vilade vi ofta, hängde av oss ryggsäckarna och luftade våra fötter. En sten, en bänk, en stenmur, en glänta eller en trappa på ett övergivet hus fungerar bra som rastplats. Lunch intogs i det fria.
Efter ca fem timmars långsam vandring i naturens katedral kom vi fram till Gudhem och Gudhems kyrka och klosterruin. Där övernattade vi på kyrkans gästhem och sov gott efter enkel kvällsmat och aftonbön i det lilla köket.
Dag två växlade väderleken. Vi vandrade i allt från gassande sol till åskmoln och ösregn med kraftiga sidvindar som tog tag i våra regnponchos. Men vandringen på väg till Hornborgasjön var fantastisk och uppe på Billingen vandrade vi på upptrampade stigar och njöt av den storslagna utsikten. Ömsom i tystnad ömsom i delande.
På stigar går man aldrig riktigt ensam. Fötterna har sällskap med alla som stigit stigen fram. Skorna är långsamhetens och efterföljelsens symbol. Att gå i andras fotspår i långsamhetens anda har varit pilgrimens starkaste drivkraft. Det är med fötterna man förflyttar sig från en punkt till en annan. Pilgrimen går den inre vandringen med fötternas hjälp i ett tempo som själen hinner med.
Den här dagen gick vi ca två mil och trots att vi var blöta och trötta emellanåt var humöret på topp och vi kunde njuta av utsikten uppe på Billingen med Hornborgasjön nedanför. Från Naturum Hornborgasjön till stugbyn där vi skulle övernatta fick vi skjuts av den snälle stugägaren. Han anade att vi var trötta, blöta och hungriga. Det var en välsignad bilfärd och på intet sätt något fusk eftersom vi nått fram till etappmål nummer två.
Det konstaterades i gruppen att nattens vila gör underverk. Återigen hängde vi på oss ryggsäckarna den tredje dagen och begav oss mot slutmålet – Varnhem. Nu hade gemenskapen stärkts och vi hade lärt oss gruppens tempo. Det blev några rejäla branta stigningar uppför Billingen igen, men väl uppe hade vi flera fantastiska rastplatser att njuta av.
Tänk att få vandra tillsammans i naturens katedral och upptäcka sidor hos en själv man inte visste fanns. Att få dela tro och liv och vandringens vedermödor. Känna gemenskapen i tystnaden och dela friheten och enkelheten och det bekymmersfria i att sätta ena foten framför den andra. Släppa vardagens bekymmer och bara lita på kroppens förmåga att ta sig framåt genom skapelsen.
När man sedan anländer till slutmålet, i det här fallet Varnhems klosterkyrka, och få den där stämpeln i sitt pilgrimspass så känner man sig som en del av historien, som en del av en världsvid rörelse, den att vara pilgrim och gå i Jesu fotspår. Då infinner sig en känsla som är svår att beskriva.
Om du tycker att det verkar spännande med pilgrims- vandring är du välkommen att haka på när vi startar upp en ny grupp i höst. Nästa vår sammanstrålar vi med den ”gamla” gruppen och planerar en ny vandring någonstans i södra Sverige. Mer information kommer i Källan framöver.
Pax et bonum! - Petronella Larsdotter, präst och pilgrimsvandrare