Om inte jag - vem?

 – Om inte jag, vem? Just de orden har Nina Rung faktiskt tatuerade på sin arm.
De sammanfattar också mycket av det hon vill förmedla när hon föreläser om våld i nära relationer. Att vi behöver våga reagera när något inte känns 
rätt.  

     Nina är kriminolog och har under många år arbetat inom polisen. Numera är hon föreläsare och projektledare i frågor kring våld i nära relationer, barn utsatta för brott 
och liknande frågor. På Stockholmspolisen utredde hon det grövsta våldet i nära relationer och framför allt grova sexualbrott mot barn och unga. Hon har också en magister i polisiärt arbete. Vi får ta del av Ninas erfarenheter från de åren. Hon berättar om mötena med barn som vuxit upp med våld och som i efterhand vet att människor omkring dem måste ha förstått att något var fel.
     – Jag vet att alla visste. Jag vet att skolan visste. Jag vet att mina grannar hörde. Varför gjorde ingen någonting? Den förlorade tilliten till vuxenvärlden kan vara svår att få tillbaka, konstaterar Nina. Därför behöver fler reagera – och göra det tidigt.

     Fysiskt våld är kanske det vi först tänker på när vi hör ordet våld. Men Nina pratar också om psykiskt, sexuellt, ekonomiskt, materiellt och digitalt våld. Och just bland 
unga är det psykiska våldet idag allt mer vanligt. Det kan handla om att hela tiden behöva svara på meddelanden och redogöra för var man är och vem man träffar. 
Det kan vara en partner som har synpunkter på kläder och smink eller vilka vänner man umgås med. Det kan också handla om att kräva någons lösenord för att anse sig ha rätten att när som helst gå igenom den andras mobil. 
     ”Kärlek börjar med bråk...” Under föreläsningen frågar Nina hur många av oss i rummet som fick höra uttrycket under vår uppväxt? Om inte alla så är det många händer som sträcks upp. Det som bekymrar henne är att nästan lika många händer kommer upp när hon ställer samma fråga idag till elever i sjunde klass.
     – Kärlek ska inte börja med bråk. Kärlek ska inte göra ont. Kärlek ska inte kännas otryggt. Man ska kunna prata med vem man vill, ha de kläder man vill, dansa, gå ut ellergöra andra saker utan att behöva fundera över vilka konsekvenser det kommer att få i relationen. För den som är utsatt kan vetskapen om att någon annan har sett och reagerat betyda mer än vi tror.

     Mobiltelefonen och sociala medier har samtidigt gett nya möjligheter att kontrollera en partner. Positionstjänster som Snapkartan kan bli ett verktyg för kontroll. Det är saker som dessa som Nina kallar ”digitalt våld”. Det kan även handla om hot om att sprida bilder eller filmer med sexuellt innehåll om den andra vill lämna relationen.  

 Tidigt i föreläsnigen berättar Nina om något hon upplevt bara ett par veckor tidigare. Hon befann sig på färjan från Gotland och hade gått till sin hytt för att vila. Från  hytten intill hörde hon en pappa som skrek på sina barn. Det lugnade sig en stund, sedan började det igen. Barnen var små och pappan krävde att de skulle vara tysta och sitta still. När de inte klarade det blev han allt argare. Nina satt i sin hytt och lyssnade och funderade på när det var dags att ingripa. Hon berättar att det kändes surrealistiskt att just hon med orden ”Om inte jag – vem?” – tatuerade på armen 
satt i en hytt på Gotlandsfärjan och var med om detta. Hon fick nog, gick ut i korridoren och knackade på dörren. 
     - När pappan öppnade bad han nästan direkt mig om ursäkt för att familjen hade låtit mycket. Jag sa att det inte var det som var mitt problem. Mitt problem var att 
jag hade ont i hela kroppen av att höra honom skrika och skälla på sina barn. Jag berättade att jag var orolig för barnen och frågade om det fanns något jag kunde göra. Han ursäktade sig med att det hade varit alldeles för mycket ett tag och att allt skulle bli bra, bara de kom av båten. Nina tror inte att de där minuterna dörröppningen förändrade mannen i grunden. Men det var inte bara honom hon ville nå.
      – Jag ville att barnen skulle höra att det inte var okej. Jag ville att de skulle förstå att det fanns människor runt omkring som reagerade och agerade på att det inte är 
normalt att uppleva den situation som utspelade sig i deras hytt.
 
     Tillsammans med sin man Peter har Nina grundat projektet/företaget Huskurage. Tanken är att människor ska veta vad de kan göra om de är oroliga för att ett barn 
eller en vuxen far illa hos en granne. Hon jämför det med den kunskap många av oss har om hur vi ska agera om det börjar brinna. När något händer ska vi inte behöva börja från början och fundera på vad vi kan eller bör göra. Men det handlar inte bara om grannar. Under föreläsningen återkommer Nina till alla de sammanhang där 
människor möter andra människor. För den som arbetar i en församling kan det vara någon man möter i en verksamhet, i kyrkorummet eller i ett samtal. Som privatperson kan det vara en vän, en kollega eller någon i ens närhet. Ibland vet man. Ibland är det bara något som skaver. Då måste man våga vara obekväm för det kan vara väldigt obekvämt att lägga sig i. Nina erkänner att även hon själv kände så 
den där dagen på färjan. Mannen lät stor och skrämmande - ändå knackade hon på.
     - För mig handlar orden på min arm inte om att en person ska lösa någon annans situation. Det handlar om att inte låta oron stanna vid en tanke. Kanske leder mig tanken inte till en omedelbar förändring. Men nästa gång någon reagerar – och nästa – då kan den göra det. Och för ett barn som hör en vuxen säga ifrån kan det åtminstone stärka insikten om att det som händer inte på något sätt är okej. 

     Kanske är det också där Ninas budskap landar. Att vi inte behöver veta exakt vad som pågår för att våga reagera när något känns fel. Ibland kan det räcka att fråga, knacka på eller visa att man ser. För den som är utsatt kan vetskapen om att någon annan har sett och reagerat betyda mer än vi tror. Som en kollega sa när han gick ut från föreläsningen, verkligen berörd av Ninas ord och speciellt den statistik 
hon lyfte fram. 
      - Om statistiken hon lyfte stämmer, att 1 av 3 kvinnor någon gång under livet utsatts för någon form av våld i en nära relation, då betyder det ju att någon i rummet vi just var i, har varit eller är drabbad. Så se dig omkring i olika sammanhang – om något känns fel. Våga ställa frågan. För ”Om inte jag – vem?”