Ett samtal med Anna-Stina Svedberg.

Det är andra veckan i juni och sommarvärmen har ännu inte riktigt nått oss, men tanken på ljumma kvällar och semester känns nog ändå inte helt avlägsen för många av oss nu. Jag har bokat träff med prästen Anna-Stina Svedberg för att samtala med henne om sommaren, ledighet och vikten av att lära sig att kunna gå ned i varv och ”bara vara”. Anna-Stina har sin tjänst på Luleå stifts själavårdscentrum och är van att möta och samtala med människor om livets upp- och nedgångar. 

Redan i inledningen av samtalet kommer Anna-Stina in på vikten av att man har en god relation till sin ledighet, att man kan se den som en form av omvänt träningsläger där vi ska gå från att vara i gång, vara produktiva och prestera på såväl arbetet som på fritiden, till att över en natt ha en lång ledighet och därmed dra ned på tempot för att kunna vila. ”Det är så klart inte lätt och vi behöver därför vara snälla mot oss själva och inse att vi först kommer att vara rätt så rastlösa innan vi kan luta oss tillbaka i solstolen och ta det lugnt.” Hon själv kommer inte heller undan rastlösheten och för henne tar den sig till uttryck genom att hon mest ”springer omkring” där hemma utan att egentligen göra något, bara det går fort! För andra kan det innebära att man gör upp planer och scheman för dagar som egentligen inte behöver planeras eller schemaläggas, men man är så inne i att göra det så det bara rullar på och blir på så sätt en stress i sig själv. För hur planerar man för dagar som ska vara spontana och rymma vila och lugn? Anna-Stina återkommer därför till just detta att man i början på semestern behöver ge sig själv och de man lever med, de man har en relation med, tid att komma ned i varv och låta rastlösheten släppa taget. 

En annan aspekt av semestertiden är att den även kan sätta relationer på prov då vi bryter ett mönster och under en period är mer med varandra än vi är vana vid. Därför är det bra att till en del hålla fast vid vissa mönster och strukturer även under sommaren men även vara lyhörda och ge varandra tid att göra egna saker för att komma ifrån och få ”egentid”. Anna-Stina tittar ut genom samtalsrummets fönster där Stiftsgårdens grusgångar krattas och rabatter planteras inför sommaren och menar att vi idag har en allt för romantiserad och lite verklighetsfrånvänd bild av sommaren som påverkar våra planer och förväntningar och att vi genom dessa förväntningar också kan bli besvikna, ledsna och känna sorg över att sommaren och ledigheten inte blev som vi hade önskat, tänkt eller planerat. ”Därför är det viktigt att fråga sig inför sommaren och ledigheten; Vad är viktigt denna sommar? Vad är det jag verkligen ser fram emot? Är det att göra så mycket som möjligt eller är det något annat?” För innerst inne är det nog kanske inte att pricka av alla ”måsten” som vi längtar mest till, utan att vi får tid att möta våra nära och kära, tid till vila och vara i naturen samtidigt som vi behöver vara lyhörda för varandras önskemål.

En annan del av vår romantiserande bild av sommaren är att alla verkligen ser fram emot sommarlov och semester. Men Anna-Stina har mött en annan bild och betonar att det inte är alla som ser fram emot sommaren med sommarlov och semester, eftersom ensamheten då blir så påtaglig. Den som har sitt sociala liv i skola och på arbetet är plötsligt inte efterfrågad och har inga uppgifter, vilket för många kan leda till en känsla av tomhet.

”Att stå ut med sin egen ensamhet, en ensamhet som kan skapa en oro och stress är problematiskt. Samtidigt måste vi alla leva med en form av ensamhet för det hör livet till. Vi bär alla våra tankar, känslor, erfarenheter och frågor i vårt inre, även om vi delar dem med andra så är vi ensamma med att det är våra.” Därför menar Anna-Stina att det är en förenkling att dela upp människor i ensamma och inte ensamma, för till viss del är vi alla ensamma. Men det finns många människor som lider av en ofrivillig ensamhet som är mycket jobbig och smärtsam. Men hon tänker att när vi är medvetna om den grundläggande ensamheten som vi alla delar, så kan det blir lättare att ta vara på och glädjas över de ”enkla” vardagsmötena vi får vara med om. Det kan då även bli lättare att öppna sig för Guds närvaro i ens liv. En närvaro som innebär att vi aldrig är helt ensamma trots att vi har en känsla av det. Hon vill i det sammanhanget passa på att påminna om alla de olika mötesplatser som finns i församlingarna under sommaren. Mötesplatser där vi kan stilla oss inför Gud och träffa människor och få möjlighet att vara med i olika aktiviteter.

Vi samtalar vidare om relationer och kommer in på hanteringen av sociala medier och hur de har kommit att påverka våra sommarvanor, där Anna-Stina först blir tyst ett tag sedan eftertänksamt konstaterar att ”semestern och sommarlovet för många är en prestation över vem som har gjort mest och bäst saker. Där resorna och aktiviteterna blir en statusmarkör, ett bevis för min tillhörighet, men även att jag är någon och att jag följer normen, att jag är en aktiv människa. Sociala medier har förvisso inte skapat denna stress och tävling, men genom dem blir tävlan och prestationen mer närvarande i stunden, det blir här-och-nu på ett annat sätt än tidigare.” Hon menar att det nog alltid har varit en viss stress över sommarplanerna och att det är en mänsklig grundhållning att vi på något sätt går-över-ån-efter-vatten, att vi inte ser det goda nu för att vi ständigt strävar efter något bättre i framtiden. I stället menar hon att vi skulle öva oss i att inte fastna i andras sommarplaner och aktiviteter, utan hitta smultronställen i vår egen sommar. För henne själv är föräldrahemmet och möten med släktingar och vänner riktiga smultronställen, även om det kanske inte uppfattas så för andra. Hon ler med hela ansiktet och konstaterar att ”när jag kommer till mitt föräldrahem så känner jag mig hemma, jag känner att jag får slappna av och njuta.” För henne är smultronstället en plats där vardagstempot sjunker, där man får tid att möta sig själv och andra, där man kan finna det stora i vardagen och få tid att njuta av livet. 

Just detta med föräldrahemmet och hennes minnen av tidigare somrar får oss att reflektera över att somrarna alltid var bättre förr! För vi kunde inte minnas att någon sommar i vår barndom ”regnade bort” eller att det var en dålig sommar, och just detta menar Anna-Stina är både djupt mänskligt och samtidigt problematiskt. Vi har en benägenhet att bara minnas det goda och det positiva samtidigt som det finns en fara i att fastna i dessa minnen och göra det till förväntningar för framtida somrar.

...För ingen sommar har varit eller kommer vara en idealsommar och lever vi i tron att det finns en sådan finns det även en stor risk att vi ständigt kommer bli besvikna, bittra och ledsna över de somrar vi upplever i nuet. I stället menar hon att vi behöver bli bättre på att ”ta vara på de goda stunderna i livet och låta dem vara viktiga och minnesvärda, för det är just dessa möten som vi i framtiden kommer se tillbaka på som minnesvärda och viktiga. För är det inte ett uttryck för livsvisdom att kunna stanna upp och ta vara på det goda när det sker mitt i min vardag?” Samtidigt menar hon att det finns en inneboende stress i oss människor, som har sin grund i vår medvetenhet om att vi inte kommer leva för alltid. Därför vill vi hela tiden skynda att möta framtiden, för tänk om vi inte kommer att hinna göra allt som vi har tänkt att göra! ”Det är sårbart att leva, därför är det så ofta som änglarna och Jesus hälsar människorna med orden ”Var inte rädda!” för de vet att vi människor bär på en inneboende rädsla för tidens förändringar och livets sårbarheter.” 

Innan vi avslutar vårt samtal vill Anna-Stina skicka med en uppmaning, att mitt i allt som är och som är planerat så låt dig beröras av livet, ge dig tid att betrakta barnen som leker, gå ut i naturen och lukta, lyssna och se på allt liv som finns där. Ta vara på alla möten som du får vara med om och kom ihåg att livet inte främst är en prestation men det är en relation, vårda den!

Tillbaka till hemestersidan