.jpg?doprocessing=1&w=936&ra=1.6&c=85)
Predikan påsknatten (Matt 28:1-8)
De kommer i gryningen, kvinnorna, för de orkar inte vänta längre. De orkar inte vänta på att få ta det avsked de inte hann på långfredagen. Då gick allt så fort, för de var tvungna att lägga Jesu kropp i graven innan det blev sabbat. Det fanns inte tid att göra det så som det skulle göras. Så nu vill de få göra allt färdigt. De vill ta hand om kroppen, de vill få sörja, de vill få prata med varandra om det svåra som har hänt. De behöver varandras hjälp för att hitta ett sätt att gå vidare.
Men ingenting blir som de förväntat sig. För det finns ingen kropp att ta hand om! Det finns inget att sörja! För Jesus har besegrat självaste döden! Ängelns ord ringer i deras öron när de springer för att berätta för lärjungarna: ”Han har uppstått, så som han sade”. Och de måste helt enkelt få berätta vidare, berätta om det underbara som har hänt. För glädjen bubblar fram som en flod inom dem.
Det finns inte tillräckligt med mörker i hela världen för att släcka alla ljus. Inte ens nu, när livet känns hopplöst för fler än vanligt. För så länge ett enda ljus fortfarande brinner så kan alla andra tändas igen. Och påskens ljus vittnar om att livet vinner, även om mörkret ibland känns överväldigande stort.
När livet känns tungt behöver vi ibland påminna oss om att ingen dag har fler än 24 timmar. Alla dagar tar slut. Och även om livet känns svårt för många just nu, så kommer den här tiden också att ta slut. Livet och ljuset återvänder. För livet vinner! Ljuset lyser igenom till och med det mörkaste mörker.
Just nu behöver vi hjälpas åt att minnas det och att berätta det för varandra, även om det får vara med lite utrymme mellan oss eller genom telefonsamtal i det här läget. Vi får vara påskens budbärare, trots att världen ser ut som den gör just nu. För att världen ser ut som den gör just nu. Vi får påminna varandra om att ljuset segrar. Om att Jesus har besegrat döden! Om att ensamheten har ett slut!