Mose vill se Guds härlighet. Egentligen säger han väl att han vill prata med Gud ansikte mot ansikte, men Gud svarar nog inte riktigt som Mose har tänkt sig. För Gud säger att ingen kan se hans ansikte och leva. Men Mose ska ändå få se Guds härlighet, men när Gud går förbi så ska Gud ”skyla Mose med sin hand”, så att Mose inte får se hans ansikte, utan hans rygg när han liksom har passerat.
Mose får ana Gud, och mer än så kan vi kanske aldrig göra. Vi kan liksom aldrig se hela Gud, vi hade inte kunnat ta in det. Och varje gång vi tror att vi har förstått hur Gud tänker och vad Gud vill, så gör han något nytt, och sen är vi lika förvirrade som innan.
Men jag tror att de flesta av oss någon gång har önskat att vi skulle kunna prata med Gud, liksom ansikte mot ansikte. Att Gud skulle vara tvungen att svara på våra frågor. Vi kan önska att han ska förklara vad det är som händer och varför. Vi kan ha önskningar och förhoppningar, vi kan vilja veta hur det ska bli eller veta varför det blev som det blev. Men precis som vi inte kan se hela Gud, så kan vi inte heller se hela bilden, hela Guds plan, och därför kan vi inte heller alltid få det vi vill ha. För vår önskan fungerar kanske inte alltid i helheten.
Hela bilden ser bara Gud! Vi ser liksom bara vår lilla del av pusslet, men Gud kan se det stora mönstret som vi är en del av. Det pussel där vår bit behövs för att det ska kunna läggas, precis lika mycket som alla de andra delarna behövs. Vi kan inte ens se hela mönstret i vårt eget liv. Bara Gud kan komma tillräckligt nära och tillräckligt långt bort för att se helheten och förstå hela planen.
Sen innebär inte det att Gud inte visar oss sin härlighet också, för det gör han oftare än vi förstår. Men han gör det inte alltid på det sätt vi har tänkt oss, och kanske är det därför vi ibland missar det han vill visa oss. Och prata med Gud kan vi alltid göra, även om vi bara kan ana honom. Men om vi vill höra hans svar krävs det också att vi slutar prata.
Att vi lyssnar!
Att vi vågar vara i tystnaden tillräckligt länge för att höra det som bara hörs när allt annat har tystnat.
I tystnaden talar Gud ibland till oss. Och ibland talar vårt inre till oss, när vi tar bort alla intryck utifrån. Båda behöver lyssnas på – både Gud och vårt inre. Båda behöver får höras om vi ska hålla. För om vi bara springer på och om det alltid händer saker omkring oss, så springer vi till slut ifrån oss själva - och Gud. Eller, plötsligt tycker vi att vi inte anar Gud på samma sätt som vi gjort innan. Men det är inte han som har flyttat på sig…
För att få kraft att orka leva behöver vi hämta kraft i stillheten. Vi behöver lyssna inåt och uppåt. Vi behöver komma ihåg att se Guds härlighet när den visar sig. Amen