Olle Carlsson har varit församlingsherde i Väddö församling i drygt ett år och har tidigare varit kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. Han har även gett ut flera böcker om bön och andlighet.
– Kyrkan behöver vara en öppen och levande mötesplats där människor känner sig delaktiga och det är mitt uppdrag här på Väddö. Jag tycker faktiskt att jag ser fler i gudstjänsterna och på församlingshemmet i Älmsta, och det gläder mig. Kyrkan ska vara hjärtat i bygden, säger han.
Han har varit präst i 45 år och har genom sina prästår mött många människor i samtal om livets utmaningar och längtan efter något annat. I juletid tycker han sig se att vår andliga längtan och sökandet efter gemenskap växer hos oss människor.
– Här fyller kyrkan en stor roll eftersom både språket och de bibliska berättelserna är grunden till jultidens traditioner. I julevangeliet utgår vi ifrån Jesusbarnet i krubban, julpsalmerna, midnattsmässan och julbönen. På många sätt blir kyrkan då en mötesplats mellan det kristna budskapet och den moderna människan. Om man hittar hit, för det är inte självklart i dag att man gör det, säger Olle.
Julevangeliet är den glada berättelsen om hur Gud föddes som människa i ett stall i Betlehem för drygt 2000 år sedan och som markerar början på vår tideräkning.
– Den gudsbild som julevangeliet förmedlar är en Gud som vi ska vara rädda om, inte rädda för. Budskapet har en existentiell bäring och talar inte om en högre kraft som står över oss. Kristendomens budskap är istället att vi ska känna att vi förtjänar vårt värde som människor. Min erfarenhet är att när man väl hittar till kyrkan och förstår det, är det för många en befrielse.
Olle tar julnattens midnattsmässa som exempel på det vi som människor längtar efter, nämligen närhet, trygghet och mening.
– Den förmedlar en värme och gemenskap. Jag har ofta sett en lättnad hos gudstjänstbesökarna när de sitter där i bänkarna efter sina egna julfiranden. Det
kan vara skönt att komma till midnattsmässan efter en dag med släkten som man
inte alltid själv har valt. Många pustar ut och får landa i något som är större än en
själv, fortsätter han.
Han reflekterar också över idealen som omger julen.
– Vi vill så mycket. Men det stora är mötena mellan oss. Vi är ofullkomliga och söker förlåtelse och försoning. Julen målas lätt upp som perfekt, särskilt i sociala medier, men så ser inte verkligheten ut. Relationer är komplicerade, och många känner stress och press. Och som man brukar säga: ”släkten är värst”.
Hur står man emot idealen?
– Ingen blir lycklig av det perfekta julbordet. Vi vill bli sedda och respekterade. I predikstolen påminner jag oss om att vi är ofullkomliga och att livet inte blir perfekt. Vi måste förstå att sociala mediers vackra bilder bara är ögonblicksbilder, men vi människor möter varandra på ett helt annat sätt i det verkliga livet. För att kliva ur perfektionen kan man prata om det som alla känner igen sig i, och vad som egentligen är viktigt med julfirandet. Det viktigaste är att mötas, men ju mer vi närmar oss andra människors liv och sprickor, desto mer utmanande blir relationen. Men det är också det som är vackert, avslutar Olle.
Text: Emelie Simmons