Firande av Fransiskusdagen

Den helige Franciskus – ett liv i omvändelse, fred och evangelisk fattigdom

Från rik köpmansson till Guds tjänare

Den helige Franciskus av Assisi hör till den kristna historiens mest älskade gestalter. Han föddes i Assisi omkring år 1181 eller 1182 som son till den förmögne köpmannen Petrus Bernardone och hans hustru Pika. Vid dopet fick han namnet Johannes, men kom snart att kallas Francesco, Franciskus, efter sin fars starka förbindelser med Frankrike.

Som ung levde Franciskus ett bekymmerslöst liv. Han var intelligent, omtyckt och generös, men också förtjust i festligheter och det bekväma liv som familjens rikedom möjliggjorde. Han drömde om ära och framgång, och som många unga män under sin tid lockades han av riddarlivets ideal och militära äventyr.

Vägen till omvändelse

Ett avgörande skede i Franciskus liv började när han deltog i kriget mellan Assisi och Perugia år 1202. Efter nederlaget tillfångatogs han och satt fängslad under en längre tid. Erfarenheten följdes av sjukdom och en djup inre kris. Det som tidigare hade lockat honom började förlora sin glans.

När han senare gav sig av för att söka riddarära i Apulien upplevde han under en vistelse i Spoleto en avgörande andlig kallelse. I en dröm hörde han Guds röst fråga:

"Vem är bättre att tjäna, Herren eller hans tjänare?"

Händelsen förändrade hans liv. Han återvände till Assisi och började söka Gud genom bön, ensamhet och eftertanke. Särskilt betydelsefull blev hans tid i den förfallna kyrkan San Damiano. Där upplevde han att Kristus från krucifixet talade till honom och sade:

"Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att falla samman."

Till en början trodde han att orden syftade på själva byggnaden, men med tiden kom han att förstå att Gud kallade honom att bidra till hela Kyrkans andliga förnyelse.

Ett liv i evangelisk fattigdom

Som ett tecken på sin fullständiga omvändelse avstod Franciskus offentligt från sitt arv och sin fars egendom. Han valde att leva i fattigdom, klädd i en enkel tunika, och ägnade sina dagar åt bön, arbete och tjänst bland de fattiga.

Under flera år restaurerade han kyrkorna San Damiano, San Pietro och den lilla kyrkan Santa Maria degli Angeli, mer känd som Portiuncula. Det var också där han hörde evangeliet om apostlarnas utsändning och deras fattiga liv. Han uppfattade texten som ett personligt uppdrag från Kristus och började predika omvändelse, fred och evangelisk enkelhet.

Grundandet av franciskanorden

Franciskus liv och budskap väckte stor uppmärksamhet. Människor drogs till hans enkelhet, glädje och radikala efterföljelse av Kristus. Snart fick han sina första följeslagare, bland dem adelsmannen Bernard av Quintavalle och juristen Petrus Catani.

År 1209 godkände påven Innocentius III den nya gemenskapens levnadsregel. Därmed grundades Mindrebrödernas orden, franciskanorden.

Franciskus predikade överallt dit han kom. Han inledde ofta sina förkunnelser med orden:

"Må Herren ge er frid."

Hans förkunnelse betonade Guds kärlek, människans värdighet, botgöring och förlåtelse. Han visade stor respekt för Kyrkan och dess präster och uppmanade människor till ödmjukhet, barmhärtighet och kärlek till nästan.

Mission och mötet med islam

Franciskus begränsade inte sitt arbete till Italien. Driven av missionsiver reste han till flera länder och sökte vägar att sprida evangeliet.

Den mest berömda resan ägde rum år 1219 då han begav sig till Egypten under korstågstiden. Där mötte han sultanen Malik al-Kamil. Mötet blev inte någon omvändelse av sultanen, men det kom att bli ett historiskt exempel på fredlig dialog mellan kristna och muslimer.

Genom sitt mod och sin respektfulla hållning visade Franciskus att evangeliets budskap kan förmedlas genom möte, ömsesidig respekt och fred.

Julkrubban i Greccio

Franciskus hade en särskild kärlek till Kristi människoblivande. För att hjälpa människor att förstå julens mysterium lät han år 1223 uppföra den första levande julkrubban i Greccio. Där firades julmässan inför en enkel men stark framställning av Jesu födelse.

Denna tradition har sedan dess spridits över hela den kristna världen.

Stigmata – den korsfästes tecken

Under sina sista år drog sig Franciskus allt oftare tillbaka till bön och meditation. På berget La Verna år 1224 fick han en av de mest anmärkningsvärda mystiska erfarenheterna i kyrkohistorien.

Under bön uppenbarade sig Kristus för honom, och Franciskus mottog stigmata – sårmärken motsvarande Kristi sår på händer, fötter och sida. Han blev därmed den första person i den kristna historien som enligt traditionen mottog dessa synliga tecken på förening med den korsfäste Kristus.

Död och helgonförklaring

De sista åren präglades av sjukdom och stort lidande. Trots det bevarade Franciskus sin glädje och sitt förtroende till Gud.

Den 3 oktober 1226 avled han i Portiuncula, omkring 45 år gammal. Två år senare, den 16 juli 1228, helgonförklarades han av påven Gregorius IX. Francisco har alltså i år varit död i 800 år.

Hans grav finns i basilikan San Francesco i Assisi, som än i dag är ett av den kristna världens viktigaste pilgrimsmål.

Ett levande arv

Sankt Franciskus arv lever vidare genom franciskanordnarna och genom hans budskap om enkelhet, fred, skapelseansvar och kärlek till de fattiga. Han påminner kyrkan om att evangeliet inte först och främst handlar om makt eller rikedom utan om att följa Kristus med ett öppet hjärta.

Hans liv vittnar om att verklig storhet inte ligger i världslig framgång utan i förmågan att älska Gud och medmänniskan. Därför fortsätter den helige Franciskus att inspirera människor över hela världen, nästan åtta hundra år efter sin död.

Franciskusbönen

O Gud, gör oss till redskap för din fred. 
Där hat finns, låt oss få föra dit kärlek. 
Där ondska finns, låt oss få komma med förlåtelse. 
Där oenighet finns, låt oss få komma med enighet. 
Där tvivel finns, låt oss få komma med tro. 
Där förtvivlan finns, låt oss få komma med hopp. 
Där sorg finns, låt oss få komma med glädje. 
Där mörker finns, låt oss få komma med ljus.

Ty det är genom att ge som man får, 
genom att förlåta som man blir förlåten, 
och genom att dö som man uppstår till det eviga livet. Amen.