Att leva tillsammans
Idag kom jag att tänka på ett tillfälle då sången Himlen runt hörnet framfördes. Den är skriven av Mauro Scocco i början av 1990-talet och framfördes då av Lisa Nilsson. Hon fick 2015 uppdraget att sjunga vid Sveriges Riksdags öppnande. Hon tog chansen – inte bara att få personlig publicitet utan att göra det till något vi gör tillsammans. Hon sa i sin introduktion att poetiska kulturyttringar har en förmåga att ena oss människor. Att vi som människor kan känna igen oss i kärlekslängtan, utsatthet, en längtan efter förälskelse eller Gud eller en längtan att slippa gå ensam i världen. Politiken, riksdagen, eller vad det nu heter i olika länder har möjligheten och makten att göra det jordiska livet lite mer himmelskt för fler. Det blir tolkningen av att ha ”himlen runt hörnet.
(se klippet på Youtube.com Lisa Nilsson Riksmötets öppnande)
Temat för den här söndagen skulle kunna vara ett genomgående tema för en analys och beskrivning av ett mänskligt liv utifrån en kristen livstolkning.
Den kristna livstolkningen, liksom de flesta andra religioners, har som ärende att beskriva hur ett liv tillsammans kan levas för största möjliga lycka för så många som möjligt.
Det finns också drag av individuell art i religionerna – hur man kan nå frälsning och himmelsfrid och sådant men till den större delen hör, enligt mitt förmenande, hur ska vi leva tillsammans. Vad behöver vi tänka på och vilken hänsyn ska vi ta. Vilka regler behövs och hur ska var och en kunna bidra till det gemensamma. Allt utifrån en tolkning av en bakomliggande högre makt vars intention är fred och frid och ett gott liv för människorna.
Om man går långt tillbaka i mänsklighetens historia beskriver forskarna hur vi uppträdde som samlarfolk med jakt och fiske som främsta sysselsättning. Det gällde att överleva och i den jakten hade vi olika roller. Vi blev ett odlande folk, ett mer och mer uppfinningsrikt folk som med hjälp av nya upptäckter och uppfinningar försökte förenkla tillvaron. Vi slöt oss samman i samhällen och utarbetade regler för hur livet skulle levas där och hur vi kunde skydda oss mot gemensamma fiender.
Idag kan vi se tillbaka på en otroligt snabb utveckling för mänskligheten, och med moderna tekniker och vetenskapliga framsteg kan ingen av oss förutse var gränsen för våra möjligheter går. Bara under min levnadstid har utvecklingen slagit oss människor med häpnad; Tv-apparater, månlandningar, datorer, mobiltelefoner, hjärttransplantationer och laseroperationer…..jag har nästan glömt papperstidningar, brevskickanden, kasettbandspelare, analoga kalendrar, fasta telefoner, kart- eller uppslagsböcker.
Livet tillsammans har både blivit enklare och svårare, och den snabba utvecklingen har gjort att vi kommit både närmare och längre ifrån varandra. Både i den nära primärfamiljen och den utökade världsvida.
När bibeltexterna vill beskriva tillsammanskap är de naturligtvis färgade av sin tid och sin historiemedvetenhet. Varje tid har sina normer och normaliteter. Familjebegreppet var ett helt annat då och det behöver vi nu levande inte vara så gamla för att kunna se hur det förändrats också under vår levnad. Religionerna har varit (och är) bromsklossar i den utvecklingen. Både i synen på homosexualitet, kvinnors ställning i samhället, rasdiskriminering och slaveri. Glädjande nog kom just ett uttalande från Påven om hur han ser behov av en civil akt som lagstadgar samkönade förhållanden.
Icke för ty – som min morfar brukade säga finns där erfarenheter som vi kan dra nytta av och lära oss av historien när vi talar om ”livet tillsammans”.
Texterna för den här söndagen beskriver det livet med berättelser om familje- och vänrelationer. Hur mycket familjen betyder för ett gott liv. Vi får påminna oss om att ”familj” på Jesu tid var ett betydligt mer utvidgat begrepp än den vanliga uppfattningen med kärnfamiljen i centrum. Kärnfamilj – ett begrepp som i vår moderna tid snabbt har blivit uråldrig.
På Jesu tid räknades många fler in i familjen – dels flera generationer men också de som genom sin tjänst (läs tjänare och tjänarinnor) hörde till familjerna.
Man räknade också med en utökad familj på ett sätt som inte är så vanlig idag. När man gifte in sig i en släkt blev man ”en av dom” som en son eller dotter och fick nya ”föräldrar”. (Lite av detta kan vi se spår av i nutida bröllopstal där svärföräldrarna välkomnar svärdottern/svärsonen i familjen). På den tiden förde det med sig ansvar. Därför är det inte så konstigt att texterna ofta pratar om änkor och faderslösa som några som har behov av hjälp och som borde behandlas som familj. Liksom främlingarna och dom som är på flykt.
I någon mening talar texterna om oss människor som en enda stor människofamilj. Där vi hör ihop och där vår släkthistoria ibland försöker beskrivas med rötter tillbaks till urmodern Eva och urfadern Adam.
När Jesus i en av texterna för söndagen, 1:a årgångens evangelietext från Markus 3:31-35, ifrågasätter den snäva biologiska familjen, gör han det inte som någon som står mot sin familj utan som en som vill utöka den och peka på allas vår tillhörighet.
Att människorna i hans ”hemförsamling” inte riktigt hade samma uppfattning förstår vi av vår evangelietext. Och så myntades det uttryck som än idag visar på svårigheten att få ett erkännande av sin nära familj – ingen blir profet i sin egen hemstad och i sitt hem”.
För Jesus handlade det om ett konsekvent budskap. Vi hör alla ihop, har samma värde och spelar roll för helheten om än med olika uppgifter. Vi är syskon, döttrar och söner, och Gud är Fader Vår. Familjen kan vara lärjungakretsen eller församlingen (som Paulus liknade vid en kropp med människorna som olika kroppsdelar och med Jesus som huvudet). Som kropp delar vi erfarenheter; gläds med varandra och lider med varandra.
”Att leva tillsammans” i vår tid visar sig med all tydlighet handla om att vara beroende och påverkade av varandra och varandras sätt att leva. Inte bara i närmiljön utan över hela världen.
Den pågående pandemin visar att vi inte kan hävda att vi lever isolerade liv utan blir påverkade långt ifrån genom att vi har kontakt med varandra.
På samma sätt är vår miljö beroende av ett gemensamt ansvarstagande eftersom brister i miljöhanteringen i en del av världen påverkar även andra delar som inte orsakat bristerna.
Handelsbalansen och utbytet av varor och tjänster sker inte längre i byn, på torget i staden dit man rest med sina varor utan över landsgränser och i vår tid över hela jorden och över nätet.
Vi hör ihop. På gott och ont. Och med den vetskapen borde vi börja behandla varandra som syskon i den världsvida mänskliga familjen. Så som Jesus predikade.
Till det ”livet tillsammans” finns det en massa praktiska tips från Jesus tid om förhållningssätt och rättvisa. Jag ska inte behandla den delen här.
I demokratier är det ytterst den regerande makten som har uppdraget att lagstifta och tillse att familjen får det bra. Att det finns en kollektiv omsorg. Det ser lite olika ut med det och politiken visar olika synsätt på det ansvaret. Men – himlen finns där runt hörnet – som Mauro Scocco skrev och Lisa Nilsson sjöng – och om vi vill se den och sträva mot den behöver vi agera ansvarsfullt..
Ett sista inlägg idag handlar om dopet. Jag ser på själva handlingen, framförallt när det gäller barndop som jag är en förespråkare av, som ett inlemmande i församlingen men i lika stor grad i den världsvida kyrkan. Jag vill även se dopet som en välkomsthälsning in i en fysisk biologisk familj med släkt och vänner och på samma gång ett välkommen till världen! Som ett av många människobarn i den stora människofamiljen.
Att leva tillsammans – vilken utmaning och vilken möjlighet. Himlen runt hörnet!
Amen