En röst för Wafiq – är det så här vi vill ha det?
I Matteusevangeliet kapitel 25, verserna 31 till 46, undervisar Jesus sina lärjungar (det innefattar alla vi som följer Jesu exempel idag) att vi ska ta emot främlingar. Han säger till och med att så som vi har behandlat främlingar, så har vi behandlat Jesus själv. Jesus identifierar sig med den utsatte och vill att även vi ska göra det samma.
Bibeln är sprängfylld av berättelser och kapitel och verser som på olika sätt behandlar hur vi som troende människor förväntas agera kring våra medmänniskor. Problemet är väl när vi blir oense om vem som är en medmänniska. När landsgränser bestämmer vilka vi vill beblanda oss med eller inte.
I USA har vi sett i nyhetsrapporteringarna kring hur ICE-agenter på grymmaste sätt utsätter immigranter för brott mot mänskliga rättigheter. Det är lätt att tänka att detta händer någon annanstans, att det inte gäller mig, där jag bor. Men så får konsekvenserna av den strama flyktingpolitiken i Sverige, helt plötsligt ansikten. Vi kan läsa om Wafiq Choudhury i NSD och Kuriren. En 20-åring med rötterna i Bangladesh, som byggt sitt liv i Sverige, i vårt Luleå, sedan han var tretton år gammal. Han är inte bara sina föräldrars son, han är bästa vän också. Med ungdomarna han gått i skola med, som han delat många av de mest formativa åren med. Signe, Oliver och Edvin, för att nämna några. Vänner som är förtvivlade över att förlora sin vän, som startar en namninsamling för att visa på hur orättvist de tycker att beslutet är.
Men det är inte bara sina vänner Wafiq förlorar, hans föräldrar har fått permanent uppehållstillstånd, men Migrationsverket bedömer att Wafiq inte behöver dem längre. Att det mest rimliga är att skicka Wafiq ensam tillbaka till Bangladesh, på basis av att han inte klarar lönekravet som från och med juni ligger på 33 390 kronor. Vilken 20-åring har lyckats landa ett jobb med den lönen? Det är många svenskar som knappast kommer upp i dessa summor varje månad! Är det medmänskligt?
Överallt i Sverige dyker det upp fler och fler exempel på hur väletablerade människor, som försörjer sig, betalar skatt och är väl integrerade i samhället, utvisas med eller utan sina familjer efter ibland så mycket som 20 år i landet! Är det rimligt? Ungdomar som just fyllt 18 år och är mitt i sina gymnasiestudier, med drömmar att utbilda sig till sjuksköterskor, tandläkare och lärare, kastas ut, många gånger utan sina föräldrar som får stanna. För är du myndig förväntas du klara dig utan din närmsta familj. Står vi bakom detta?
Människor, både små barn och ungdomar, som utvisas till diktaturen Iran, som just nu står inför USA:s och Israels olagliga anfallskrig, och där diktaturen själv nyligen mördat 10 000-tals medborgare som protesterat mot regimen. Människor utvisas till Afghanistan och till Etiopien, alla tre länder med inreseavrådan från svenska utrikesdepartementet. Och i väntan på utvisningsverkställan placeras många på återvändandecenter där de kan bli kvar i flera år under otrygga, omänskliga förhållanden. Rädda barnen larmar, vi i kyrkorna larmar. Och Wafiqs vänner skriver under namninsamlingen och hoppas att deras röster ska bli hörda. Att de ska göra skillnad innan de förlorar sin kära vän.
Skriv under du med! Namninsamling - Låt Wafiq stanna,
Är det så här vi vill ha det? Vi tycker inte att det är rimligt. Låt Wafiq stanna!
/Tf. kyrkoherde Petter Edberg och medarbetare i Nederluleå församling