Som norrlänning är man inte så bortskämd med sevärdheter, i alla fall inte mänskligt framställda. De mest fantastiska hos oss är den sagolika naturen. Men visst finns det speciella ställen som skapats av människor hos oss, men de är inte alltid kända av så många. Jag vill därför dela med mig av en av dem.
Jag vill ta med er till en plats som finns på Unescos världsarvslista: Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Där finns en samling kyrkstugor omkring den medeltida Nederluleå kyrka. I kyrkan finns flera saker bevarade från kyrkans tidiga tid. Altarskåpet från Antwerpen som bönderna betalade kontant. Och där finns också det gamla och vackra triumfkrucifixet.
Man skulle tro att ett gammalt krucifix från medeltiden borde vara enkelt och träfärgat så här långt uppe i obygden. Men krucifixet i Nederluleå kyrka är vackert, färgrikt och utsmyckat. Men det finns också något annat unikt med krucifixet. Det är ett fenomen som sker, begränsat till några dagar före och efter midsommar. Då ligger kvällssolen i sådan vinkel att dagens sista strålar lyser rakt mot krucifixet och får det att glöda.
För några år sedan hade jag just fått semester och åkte trött till den midnattssolsandakt som anordnats i kyrkan. Tröttheten hos mig var inte främst för att klockan var mycket utan för att det fanns en inre trötthet. Våren hade varit tuff, med både mycket att göra och även en del yrkesmässiga misslyckanden. Det var inte med hoppfullhet jag mötte sommaren. Fast det var varmt och ljust var det kallt och mörkt i mitt inre. En del av denna känsla var omedveten för mig och nu när ledigheten börjat vällde det fram i mitt inre. Jag märkte hur jag där i kyrkbänken började gråta. Det var förtvivlans gråt.
Men så hände det. Helt plötsligt började Jesu högra arm att glöda och på någon minut badade hela krucifixet i solens strålar. Och krucifixet blev som en spegel för mitt inre och speglade över solens värme och ljus till mitt hjärta. I mitt hjärta blev detta ljus också ett tilltal, från ljuset källa. Ljuset tröstade mig, torkade mina tårar. Gjorde mig fridfull och lugn. Jag blev på något sätt upplyst, men inte i den rationella meningen. Jag blev upplyst i den existentiella meningen. Den upplevelsen unnar jag alla.
Stefan Olofsson, präst i Nederluleå församling
Fotnot: 1996 upptog UNESCO Gammelstads kyrkstad på listan över världsarv omistliga för mänskligheten.