Utanför på gatan har lastbilarna med sjungande, skrikande studenter passerat förbi. I kyrkan har hundratals barn sjungit »Den blomster tid nu kommer« och lämnat skolbänkarna för ett långt och förhoppningsvis härligt sommarlov.
Semesterplaneringarna är mer eller mindre klara och terminen läggs till handlingarna. För många råder det en febril aktivitet för att hinna göra klart en massa saker inför semestern men snart, snart blir allt lite lugnare.
Det springs en hel del i vår tid både bildlig och bokstavligt. Pressen på att allt ska gå fort och effektivt gör att vi lätt tappar bort oss själva, inte ger oss tid att lyssna till vårt eget inre. Hur ofta stannar vi upp för att bara andas stilla och känna efter hur det faktiskt känns just nu? För många av oss är nog svaret: inte så ofta.
Men sommaren och semestern ger oss den möjligheten, det finns tid till att bara vara, till att lyssna efter både sig själv, det egna inre och efter Gud. Förutsättningarna finns, i alla fall stundtals.
För Guds röst är sällan högljudd, det skriker inte. Livets inre behöver tid och ro för att höras. I första Kungaboken kan man läsa om profeten Elias som ska lyssna efter Gud och det kommer stormar, det kommer jordskred, klippor krossas men ingenstans i det högljudda finns Guds röst. Men så blir det stilla och ett stilla sus hörs, och där i stillheten och lyssnandet finns Gud.
Jag tror att vi människor behöver ge oss tid, inte bara till att komma i fysisk form utan också andlig form. Vi behöver tid för att ankra oss själva i livet och i kontakten med den som är evig. När allt snurrar fort kan vi behöva vandra långsamt så att själen, anden får hinna ikapp.
Med önskan om en långsam, stilla och riktigt skön sommar!
Annika Almström, kyrkoherde