Text: Upp 12:7-12; Joh 1:47-51
Gandalf den grå strider mot balorogen i Moria bergs djup, med sig har han sitt resesällskap – hoberna Frodo, Sam, Merry och Pippin, Aragon och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli. Gandalf kämpar mot ondskan och det är en våldsam strid. Balorogen är ett otäckt moln som slungar ut sin förödande kraft och ondska mot trollkarlen som strider med sitt ljus och sin kunskap och till synes förlorar han och faller ned i djupet och försvinner ur sina reskamraters åsyn.
Så berättar J R R Tolkien i Sagan om ringen. Samma fantastiska språk finns i Uppenbarelseboken och Tolkien har hämtat mycket inspiration där ifrån, från bibeln ö h t.
Uppenbarelseboken vill få oss att se allvaret och hur hemsk ondskan är. Och nog är den det – vi har alla sett fruktansvärda bilder från krigets Syrien och kanske hört någon berätta. Vi läser om romer som blir sparkade, misshandlade och judar som blir hotade i vårt eget land och unga män och kvinnor som blir radikaliserade antingen till IS eller nazismen. Och inte bara i det som så tydligt är ont, utan också i vardagshändelserna där vi glömmer bort att se varandra som människor och gör om varandra till ting, till något som vi kan bortse ifrån, strunta i, när strukturer och attityder tappar kontakten med det mänskliga, med vår egen svaghet ( t ex blöjbyten, matning, påklädningshjälp). Det är då sådana saker kan hända som rapporteras från åldringsvården, förfärliga saker som de som arbetar har blivit blinda för, därför att den gamla människan har blivit ett ting, något som ska behandlas och den som är anställd också har förlorat sin mänsklighet och förtingligats till en maskin.
Det här med änglar – hur ska vi förstå det? Bokmärksänglar – ni vet de som satt på moln och var söta – det känns inte som något jag som vuxen och tänkande människa kan ta till mig, de var söta och det är också allt. Uppenbarelsebokens bombastiska språk är inte heller något jag bara tar till mig om jag inte tänker på det som jag tänker på Sagan om ringen. Jag tror att Guds sänder budbärare men att de skulle ha ett speciellt utseende eller en uppenbarelseform tycker jag är mycket tveksamt.
Jag tänker att änglarna är Guds närvaro som slipper undan vår kontroll som vattnet rinner ur våra händer när vi knyter dem. Ordet ängel – angelos som betyder budbärare – antyder ju för oss att det viktiga är budskapet inte i vilken form en ängel kommer. Ärkeängeln Mikael är ju en fantastisk bild och för mig blir det just en bild för Guds kraft och närvaro, inte en teknisk beskrivning av en ängel. Bibelns änglar kommer ofta oväntat och när tillvaron syns som allra mörkast eller när det fantastiska når utanför vår förståelse. Ängeln lämnar efter sig en upplevelse av att perspektiven har blivit större, av förundran, ödmjukhet – ofta är bibelns människor så tagna av upplevelsen och det förändrar deras syn på världen och sig själva. Ibland säger vi "du är en ängel" och menar att någon har gjort något särskilt för oss eller för någon annan. Kanske att ibland är någon av oss som är en ängel…
Som ung arbetade jag själv som sjukvårdsbiträde på långvården. Hur lätt det var att förlora min mänsklighet – när en annan människa som förlorat sitt språk utmanade mig när jag skulle byta blöja eller hjälpa någon att tvätta sig. Det var lätt att glömma att vi faktiskt var två människor som möttes i den stunden och att det fanns ett ömsesidigt beroende – för utan henne eller honom hade jag ju inget jobb och ingen inkomst och hon behövde hjälp att tvätta sig. Föraktet hos mig för svagheten som fanns hos henne/honom för att det påminde mig om min egen svaghet som jag också så lätt föraktar. …
I skolan finns det någon som bär glasögon, någon som inte stämmer in och då blir det ok att retas, att mobba precis som det kan hända på vuxnas arbetsplatser. Och då kan föraktet bli något vi gemensamt hyllar och börjar sortera ut dem som inte stämmer med vår bild av styrka eller hur en människa ska vara (föraktet för den som inte klarar våra krav, som inte förstår dem, för den som är utsatt och svag) – då blir gruppen icke anställningsbara mycket större , romer hamnar i en annan grupp, homosexuella i ytterligare en annan och judar i en grupp – och då vet vi alla vart åt det lutar – fascism/nazism och rasism. Långsamt kan vårt samhälle förändras – idag finns det fler fascistiska partier i Europa än t o m på 30-talet. Det marscherar nazister på våra gator. Nazism är INTE förenligt med kristen tro. Det är dags att se upp!!!
Samtidigt med denna dramatiska bild av änglarna och kampen läser vi på söndag ur Johannesevangeliet om Natanael som är full av tillit och tro. Full av självklarhet i sitt möte med Jesus. Natanael står för en hållning som är den motsatta till hatet och våldet. Han beskrivs som en människa utan svek. Natanael är någon jag kan lita på och anförtro mig åt, en människa öppen för Guds godhet och människans sårbarhet. En människa utan svek trampar inte på någon och söker inte hatet eller våldet, utan söker kommunikation och samtal, söker barmhärtigheten och en kärleksfull ärlighet.
Hur finner jag och lever jag Natanaels hållning? Hur tar jag hand om den misstro och rädsla som så lätt får mig att lämna det djupt mänskliga och därmed Guds väg? Dessutom behövs ju misstron ibland – alla som talar, talar inte sanning, alla som vill något vill inte gott. Det finns ju gott om falsk information för nå särskilda syften. Så misstron som analysredskap behövs liksom reflektionen.
Det finns det inga enkla svar på frågan hur jag bevarar tilliten och jag tror att samtalet och bönen är viktiga nycklar till en tro som bär och en barmhärtighet som är aktiv. En bön som inte är begärande utan lyssnande och mottagande. En bön som är uppmärksamhet och en längtan efter Guds närvaro i våra liv och i vår tid.
En del av oss har mött så mycket förakt både som barn och vuxna att det blivit som syra som fräter på vårt livsmod och vår livshållning hela tiden, att det är svårt att hitta glädjen och hoppet ibland. Då kan det vara en svår övning bara att ta emot vänlighet, barmhärtighet eller kärlek för att det är så svårt att tro på den. Och då kan vi verkligen behöva änglavakt, någon som påminner oss om vårt rätta hem. En barmhärtighetens ängel som går vid vår sida – både barn och vuxna och som håller fast vid vårt hem i kärleken, i himlen, i Jesus själv.
Du och jag har en barmhärtighetens ängel som ser vår utsatthet och svaghet, som strider för oss, som Gandalf strider, som kallar oss vid namn, som går vid vår sida och ber för att vårt livsmod, vår tro och vår glädje ska växa så att vi förblir mänskliga, så att vi hittar hem till varandra, till Kristus. Amen
Lotta Miller/präst
