Text: Joh 17:9-11
Vi på sluttampen i valrörelsen och diskussionens vågor går höga och konfliktytorna är många.
Det är frågor om hur våra resurser ska användas, men också till stor del en konflikt omkring människovärdet och vilken typ av samhällsgemenskap vi ska ha i Sverige.
In i detta hör vi orden: Jag ber för dem. Och det behöver vi som kyrka och som samhälle. Förbön både i ord och handling.
Jesu ord handlar om kyrkan, om en gemenskap som är ett hem, inte en åsiktsgemenskap.
Om en gemenskap som är ett hem utan skygglappar för smärtan och hemlösheten i oss.
Om en gemenskap som inte brukar våld i någon form mot vår varelse och våra tankar.
En bön som är innerlig och full av kommunikation och rörelse, som känner splittringens plåga.
Evangeliet idag är en del av Jesu förbön för oss, för kyrkan, att vi ska leva i enhet och tro. Att vi inte ska slås sönder av allt runtomkring oss. Att vi inte ska slås sönder inifrån av vår avund, vårt maktbegär eller vår osäkerhet.
Det är en kärlekens bön för den man älskar – som en förälder för sitt barn. Som en älskande för sin älskade, som en vän för den som verkligen betyder något. Som ser utsattheten och farorna.
Helhet och enhet är en del av det som jag tror att många av oss längtar efter, en djupt existentiell längtan. Vi längtar efter försoning, vi ”söker efter klarhet – den som stämmer men ändå ger sång”.(med Harry Martinssons ord i Aniara) Vi längtar efter ett liv som inte bygger på splittring och fragmentisering. Den längtan har med Gud att göra, med livets källa att göra. Vi kan öppna oss för den längtan eller förtränga den. Risken är att vi anpassar oss till att leva i splittring och slutar längta, att vi tystar den rösten inom oss som har med Anden att göra.
Jesus utmanar oss i sin förbön att leva i försoning och gemenskap. Den vägen är inte lätt att gå. Det kan vara smärtsamt och samtidigt livgivande.
Jag tror att kyrkan har en uppgift tillsammans med andra att arbeta för en fördjupad demokrati så att människors röster blir hörda och att alla räknas. Om inte alla räknas skapar det, med självklarhet, oenighet och motsättningar.
En av våra uppgifter som kyrka är att arbeta för kommunikation så att gemenskap kan komma till stånd. Det är en del av vår diakonala uppgift – att verka försonande och läkande.
Hur gör vi det? Det finns ju konflikter där vi inte kan komma överens, där du och jag måste säga nej och bjuda motstånd – när det handlar om människovärde och mänskliga rättigheter.
Vi behöver ju ”sjunga” i vårt arbete: ”Jesus älskar alla barnen…”
En stor förebild i det arbetet var Nelson Mandela och många med honom som startade arbetet med sanningskommissioner i Sydafrika efter att apartheidregimen hade fallit – där var det inte hämnden som gällde utan sanningen. Risken var stor att våldet skulle ta över, kanske t o m att ett inbördeskrig hade brutit ut. Men våldet tog inte över, utan istället kämpade man för att finna och berätta sanningen om vad som hänt. Det satt människor och lyssnade utan att förlora kompassen – frihet åt alla, mänskliga rättigheter åt alla.
Kanske kan du liksom jag inspireras av deras vilja och mod.
Låt oss be att också vi får leva i kärlekens förbön, likt Jesus, med både våra tankar, hjärtan och händer. Att kärlekens förbön om enhet ska få genomsyra vår gemenskap och vårt arbete.
Vi ska inte finna oss i splittring som kränker Guds kärlek och driver människor bort från varandra. Varken i vår församling, vårt samhälle eller världen i stort. Vi ska öva oss i att gå över de gränser som hindrar gemenskapen, hindrar sökandet efter enhet.
Enhet i Kristus är dagens tema – och hur det ser ut mellan oss olika kyrkor vet vi ju alla. Vi är inget under av enighet. Vi har svårt att tolerera varandras olikheter och att inte fördöma. Det här är ingen lätt sak – det angår oss så på djupet. Det som inte angår oss reagerar vi inte så mycket på. Tolerans är något mycket svårare än så, det är inte likgiltighet utan en kärlek som vågar se, en bön som brottas med det jag har svårt för och ett samtal om vågar vara ärligt utan hat och en ständig övning i generositet, utan att förlora riktningen.
Det vore tråkigt, tycker jag, om vi alltid vore överens om allting, om vi alltid vore eniga.
Vi behöver olikheten för att gemenskapen ska växa, för att utveckla våra tankar, vad skulle hända med skapandet om inte våra tankar och erfarenheter bröts mot varandra. Att alltid kräva att vi ska vara överens hämmar skapandet och skapar inte enhet, d v s en levande gemenskap.
Vi mottar alla samma kärlek, är beroende av den. Alla mottar vi födelsen, kärleken, livet och döden. Ingen av oss äger födelsen, kärleken, livet och döden även om vi försöker. Vi kan bara motta detta.
Om vi kan se vår enhet i mottagandet så kan det ge oss kraft att leva med att det finns oenighet och motsättningar i det vi skapar och uttrycker.
Kyrkans enhet handlar inte om vår förmåga, utan om att kyrkan har sitt ursprung i Kristus, inte i oss. Det finns många föreningar i vårt samhälle och det är bra. De handlar om gemensamma åsikter och intressen. Kyrkan är inte en intresseförening, inte en åsiktsgemenskap – kanske vi glömmer det alldeles för ofta. Centrum är inte vi själva – det är Kristus själv. Enheten finns i Gud, inte i oss själva.
Gud är i sig själv gemenskap och kommunikation, Gud är i sig själv enhet, inte splittring, consensus – inte utröstning.
Gud är som en generös värd som bjuder på allt när gästerna äntligen kommer.
Det är i det ärliga och respektfulla samtalet, i bönen och förbönen som vi söka och be om hemhörighet och helhet. I en försoning som längtar efter helande.
Upplevelsen av enhet, gemenskap och samstämmighet, helhet och helande har med Guds närvaro att göra. Varje gång vi upplever det så är Guds Ande nära. Det är en erfarenhet fylld av jubel och glädje. De upplevelserna ska vi vara rädda om och gömma i vårt hjärta. De är inte allmänna samtalsämnen.
Jesus knyter band med människor utan att tänka på egna fördelar. Jesu hela liv är en förbön för oss att vi ska gripas av kärlek, att vi ska öppna våra tankar, våra liv och våra händer för varandra liksom han öppnar sig för oss.
Vi är en syndarnas gemenskap som förs samman av Guds kärlek till oss. Jesus söker den förlorade.
Jesus söker efter oss som är tyngda, vanmäktiga, utan hopp, orättfärdiga, skyldiga, egenkära och olydiga mot kärleken som inte söker sitt. Efter varenda en av oss. Gud vill att vi ska komma hem och höra till. Det är vårt hopp och vår enighet. Amen.