Text: Joh 18:36-37
Nu brinner adventsljusen och ljusslingorna utomhus lyser upp i vintermörkret. När jag var barn väckte det förväntan och längtan, det kan det göra nu också, men på senare år också en önskan om att det inte ska gå så fort, att det går alldeles för fort.
Det är en gåva som barn – att tiden nästan kan kännas oändlig och att den är full av händelser som alla tar sin plats och sin tankemöda, att tiden kan vara oändlig, bara jag som barn tittar in i den levande lågan.
Men som vuxen känns inte livet oändligt, vi vet att det inte är det. Att livet har i sig en flyktighet och att livet inte går att hålla fast, inte att kontrollera.
Det vet barnet också när något tar slut, det kan vara knepigt att acceptera, inte minst om jag är tre år.
Hur gärna jag än vill så har advent sin bestämda tid och jag får öva mig i stanna upp för att ta emot den glädje och förväntan som finns i den. Men bestämma hur länge den ska vara kan jag inte.
Livet kan bara levas framåt och är oåterkalleligt. Det går inte att hålla fast, hur gärna jag än vill. Ibland blir detta så påtagligt, framför allt ju äldre jag blir. Dessutom finns det tider när livet gungar väldigt mycket och då kan jag/kanske du också längta efter att livet skulle vara enklare och mer varaktigt. Vi kan titta på bilder från förr och med vemod tänka hur fort allting går. Det går i ”eftertankens kranka blekhet över” som Hamlet säger.
Vi får höra i kyrkan att ”himmel och jord ska förgås” och den erfarenheten är djupt mänsklig och delas av oss alla, oavsett tro. Livet är flyktigt och går inte att leva om.
Vår tid försöker skuffa undan döden, låtsas som om den inte finns. Vi tränar, (och det är bra), och med det sagt finns det en trend – vi tränar som om vi kunde undvika döden, som om jag genom träningen kan kontrollera mitt liv. Det kan påverka mig att må bra, men jag kan inte träna bort min dödlighet. Begravningsskicket ändras också. Det är inte lika självklart att ta ledigt för att gå på en begravning, om det inte är närmaste familjen. Samtidigt kommer det upp zoombie-filmer på bio som brottas med döden.
Vad är då det goda budskapet till oss?
Har advent någon betydelse i denna mänskliga erfarenhet?
Dietrich Bonhoeffer, teolog, del av motståndsrörelsen mot Hitler, fängslades och fördes iväg, tillsammans med många andra fångar. De fick hållas i en tom skola, för bussen de transporterade i gick sönder. Väl där bad hans medfångar honom att hålla en andakt. Han tvekade först sedan började han tala och hans andakt handlade om hoppet. När han talar har han varit med om ett systematiskt avklädande – allt har tagits ifrån honom – tjänst i kyrka och universitet, insatsen i motståndsrörelsen har misslyckats, han är avskuren från familj, vänner och sin älskade Maria. Dagen efter, 9 april 1945, blir han mördad av nazisterna. Naken böjer han knä och ber innan han dödas. Det är långt till den synliga frukten av vad han tror på. Och ändå – när allt annat tas ifrån honom står välsignelsen kvar. Hoppet är starkare än nazisterna, än döden, än hans eget liv på jorden.
”Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpar, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.” Judit 9:11
Advent svarar oss med hoppet som gåva och möjlighet att leva med vår dödlighet och livets flyktighet. Det betyder inte att vi slipper sårbarheten, vilket är väl det. Sårbarheten ger oss möjlighet till kärlek, barmhärtighet, sensualitet och ömhet. Vi slipper inte vår dödlighet och väl är det. Jag tror inte att odödlighet skulle befrämja vår ödmjukhet och vår kreativitet.
Vi har ett hopp i Kristus och det gör skillnad. Guds ord består. Vi får skifta perspektiv på livet och se att det mitt i gungflyet finns en klippa – Kristus själv.
Jesus svarar Pilatus: Mitt rike hör inte till denna världen.
Det är vår styrka. Vore det av denna världen skulle det förgå.
Återigen: Jesus svarar Pilatus: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Svaret här handlar inte om världsfrånvändhet, utan om var vi har vårt fäste.
Jesus är inte beredd att göra sina anspråk med hjälp av våld. Jesus vill inte skapa Guds rike genom våld, vill inte att vi ska följa honom genom hot och våld varken fysiskt eller psykiskt.
Advents budskap handlar om fred och frid som går på djupet i oss och i världen. Det är lätt att förfäras över att människor skjuter varandra i Malmö, och det ska vi. Det är hemskt och det är emot Guds vilja med våra liv. Ingen tvekan! Vi sörjer över alla som dör och med dem som sörjer. Och med det viktiga sagt: Hur ser vår relation till våldet ut? Våldet – inte bara som våld mot våra sårbara kroppar utan också som våld mot våra sårbara hjärtan. Hur lätt är det inte att ta till mentalt våld – de sociala medierna är ju ett tydligt exempel på detta – att vi i vår upprördhet vill visa vår avsky – och så blir det mentalt våld mot den som uttryckt en åsikt vi absolut inte gillar. Det finns dem som dessutom gjort det sociala medievåldet till strategi för att förstöra för andra, för att driva en åsikt och ideologi.
Unga människor, som inte tänker igenom konsekvenserna, som utsätter sina kompisar, och även sig själva i långa loppet, för kränkningar i sociala medier ser vi också. Det är väl värt att tala om och tänka igenom hur vi sätter goda gränser och gör motstånd mot det onda och förstörande i vår värld. Även Gud har använts och används för att argumentera för våld och kyrkans historia innehåller mycket vi måste bekänna. Gud eller Guds dom använts som tvångsmedel.
Men Jesus har kommit för att vittna om sanningen och sanningen är att Gud är kärlek. Vi inte har sett Gud och det gör ofta svårt för oss att föreställa oss Gud, vi associerar med det som vi känner till, med vår erfarenhet och då är det lätt att vi tänker att Gud är våldsam i sin styrka, därför att vi lever i en värld där styrka ofta visas genom våld, eller försäkran om att kunna ta till våld. Våld och kränkning är vardag för många. Och istället för att komma ihåg korset som offrande kärlek så tänker vi att Jesus tar på sig vårt straff, därför att vi hela tiden tänker i makt – våld, prestation – belöning, handling – straff.
Men Guds nåd och kärlek är utan villkor. Vi tänker att vi ska prestera Guds kärlek och att den kräver att vi lyder och prisar Gud. Men Jesu rike är inte av denna världen och att använda våld i någon form är att våldföra sig på hur Guds rike skapas.
Kallar Jesus oss att vara pacifister? En del kristna traditioner svarar ja – t ex Kväkare och Mennoniter.
Deras insatser har haft stor betydelse i historien och visat på en annan väg. Samtidigt finns det i luthersk tradition en annan teologisk tanke – två-regementsläran, där tillfälliga lagar och arméer ska skapa en rättvisare ordning och en bättre värld. Men det är verkligen inte utan risker, det är lätt att rätten att utöva våld går överstyr.
Martin Luther King sa:
The ultimate weakness of violence is that it is a descending spiral, begetting the very thing it seeks to destroy. Instead of diminishing evil, it multiplies it. Through violence you may murder the liar, but you cannot murder the lie, nor establish the truth. Through violence you may murder the hater, but you do not murder hate. In fact, violence merely increases hate. So it goes. Returning violence for violence multiplies violence, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that.(1)
(Den ultimata svagheten i våldet är att det är en nedåtgående spiral, och åstadkommer det som den försöker förstöra. Istället för att minska ondskan multipliceras den. Genom våld kan du mörda lögnaren, men du kan inte döda lögnen eller skapa sanningen. Genom våld kan du mörda den som hatar, men du tar inte död på hatet. Faktum är att våld bara ökar hat. Så går det. Återkommande våld mot annat våld multiplicerar våldet, vilket skapar ett djupare mörker, det blir en natt som saknar stjärnor. Mörker kan inte driva ut mörker: bara ljus kan göra det. Hat kan inte driva ut hat: bara kärlek kan göra det.) (egen övers)
Vi får be för alla dem som sörjer att Gud ska bära dem, för dem som kämpar mot våldet som lärare, socialarbetare och poliser att de ska få styrka och vishet. Vi får be att våldet ska upphöra, att Gud ska omvända dem som tror på våldet som enda utväg och att vi ska rustas för att arbeta för fred och frid i vår värld, och den kommer endast genom rättvisa.
Och det stora är att vi firar en kung som aldrig tar makten genom våld, varken kroppsligt eller psykiskt våld. Vi firar en kung som visar sin makt genom svagheten, som visar sin styrka genom sårbarheten och som skapar rättfärdigheten genom nåden.
Gud skapar sitt rike genom att omfamna en förvirrad värld.
Gud bär i Jesus Kristus vår och världens smärta i sin egen kropp och dör och uppstår för att påminna oss att ljuset är starkare än mörkret, att kärlek är starkare än hatet, att livet är starkare än döden.
Vi har ett hopp som bär – så tänd ditt adventsljus i glädje!
Vi har ett hopp som varar – vi är välsignade.
Lotta Miller/präst