Fyra nya diakoner och tre nya präster i Linköpings stift "En jublande känsla"

Det var högtidligt, pampigt och förväntan i luften när Linköpings domkyrka öppnade dörrarna för präst- och diakonvigning. 
- Vigningen idag sker i ljuset av Guds blick och kallelse, inte i ljuset av er egen fullkomlighet eller er egen kraft, sade biskop Marika i slutet av sitt vigningstal.
De nyvigda prästerna och diakonerna, som var både rörda och glada efter att ha sagt sitt ja till tjänst, fick ta emot församlingens applåder och jubel som övergick i Händels ”Messias” med domkyrkans kammarkör och kammarorkester. 

Till diakoner vigdes:
- Anneli Fång, för tjänst i Tranås pastorat
- Vivian Gabro, för tjänst i Borgs församling (Norrköping)
- Kristina Wallentin, för tjänst i Valdemarsvik-Ringarums pastorat
- Javier Zavala, för tjänst i Borensbergs pastorat

Till präster vigdes:
- Erik Jonsson, för adjunktsår i Åtvids församling
- Anna Lagerman, för adjunktsår i Gottfridsbergs församling (Linköping)
- David Ullström, för adjunktsår i Gottfridsbergs församling (Linköping)

”Nu är dagen här”

Några kommentarer från några av de nyvigda diakonerna efter högmässan utanför domkyrkan:
- Det känns fantastiskt. Det är bara en sådan glädje. Nu är dagen här och det känns så skönt. Verkligen en mäktig mässa, säger Anneli Fång.
- Det känns jättebra, som en jublande känsla i kroppen och lite allvarligt också att bli tagen i anspråk, Kristina Wallentin.
- Det är fantastiskt. Det är himmelskt. Jag är så glad. Halleluja och amen, säger Vivian Gabro.

Text Filip Ewertsson

ANNELI FÅNG, 53 år, bor utanför Tranås

Anneli bor med sin man, har tre vuxna barn och tre barnbarn. Hon är uppvuxen utanför Tranås och har en bakgrund i frikyrkan. Familjen var aktiva och engagerade i många olika verksamheter med mycket sång och musik. Hon har alltid velat arbeta med människor. Först ville hon bli barnmorska. Men det blev sjuksköterska, sedan begravningsentreprenör i många år och senaste åren har hon varit vård- och omsorgslärare på vuxenutbildningen. 
- För några år sedan började tanken att gro att få arbeta nära människor igen som har lett fram till en kallelse att bli diakon. När jag har delat de tankarna med andra har jag blivit bekräftad.

Vad är din drivkraft för att bli diakon? 
– Min drivkraft är att åter få arbeta nära människor. Jag har en nyfikenhet att dela tro och liv i yrket som jag inte kunnat göra på samma sätt i tidigare tjänster. Diakon är ett brett yrke med olika inriktningar. Kanske kan jag få forma min diakontjänst utifrån det som ligger mig närmast mitt hjärta: själavård, möte med människor i sorg och att möta äldre människor i deras ensamhet.

Anneli börjar nu en tjänst som diakon i Tranås pastorat.
– Det känns bra att börja min tjänst i Tranås. Jag känner till platsen och arbetskamraterna, har jobbat lite extra i församlingen tidigare. Tranås är en öppen plats, det är lätt att landa som ny och känna sig välkommen i ett tryggt sammanhang. Inför vigningen känner jag en nervös förväntan att gå in i det här stora ögonblicket, säger Anneli Fång.

VIVIAN GABRO, 51 år, bor i Norrköping

Vivian är född och uppvuxen i en syrisk-ortodox familj. Hon kom till Sverige 1987 som 12-åring och växte upp med en stor familj. Tron och Jesus har alltid varit central i livet. När hennes mamma fick en stroke föddes en längtan i Vivian att hjälpa människor i nöd och vara ett barmhärtighetens tecken. Efter många år inom vården och Flyktingmedicinskt centrum i Norrköping fick hon en tjänst som diakoniassistent i Skäggetorp i Linköping. När hon läste Svenska kyrkans grundkurs blev kallelsen till att bli diakon allt tydligare.
- Jesus har varit en stadig grund genom hela mitt liv som väglett mig i både stora och små beslut. Jag ser mina erfarenheter och min syriska bakgrund som en tillgång och brobyggare i min tjänst som diakon.

Vad är din drivkraft för att bli diakon? 
– Jag har många olika drivkrafter. Jag känner en stark kallelse från Gud och vill vara ett redskap i världen för att göra skillnad i människors liv. Nåden är stor och jag har fått uppleva mycket godhet i livet. Jag bär på en djup tacksamhet i mitt hjärta och vill föra evangeliet vidare. 

Vivian börjar nu en tjänst som diakon i Borgs församling i Norrköpings pastorat.
– Sedan 2023 har jag varit diakonkandidat i Borgs församling och kommer att vara kvar där som diakon. Jag hade en fantastisk tid i Skäggetorp som format mig. Men nu känns det rätt och som att Gud öppnat en ny väg till Borgs församling. Det känns väldigt fint att vara här. Det är så pirrigt inför vigningen. Det har varit en lång process, men nu är jag är mogen och redo, säger Vivian Gabro.

KRISTINA WALLENTIN, 57 år, bor vid Dagsberg (nära Norrköping)

Svenska kyrkan har alltid varit en självklar del i Kristinas liv, familj och släkt. Hon är själv kyrkvärd och med i kyrkoråd och kyrkofullmäktige i sin hemförsamling. Under uppväxten handlade ofta hennes samtal med farmor om trosfrågor. Den levande gudsrelationen fick henne att under tonåren vilja gå i kloster. Något hennes mor fick henne att avstå ifrån. Efter gymnasiet fanns en längtan att läsa till präst, men livet kom emellan. Hon gifte sig och adopterade två barn som haft det svårt och som har diagnoser. Efter många år inom Securitas och Migrationsverket och i en ny era med utflugna barn så öppnade sig längtan och möjligheten till att bli diakon. 
- Det känns som det är det rätta för mig nu med den livserfarenhet jag har. Jag är redo och går in en annan värld som är närmare människan. 

Vad är din drivkraft för att bli diakon? 
– Mycket handlar om att eftersträva ett Jesusexempel med en helhetssyn på livet, att hjälpa andra att få ihop tro och liv och lyfta de existentiella frågorna. Diakoni är för mig att skapa en drivkraft för att kunna vända det som har gått snett för människor. Att få finnas bredvid där i hopplösheten och orka stå kvar med ljuset när lösningarna är långt borta.

Kristina börjar nu en tjänst som diakon i Valdemarsvik-Ringarums pastorat.
– Dagen efter vigningen börjar jag min tjänst. Det känns bra, de har varit väldigt välkomnande mot mig. Det finns goda förutsättningar för diakonalt arbete med ett samhälle som ser möjligheter till samarbeten. Jag känner en stor ödmjukhet inför uppdraget, säger Kristina Wallentin.

JAVIER ZAVALA, 47 år, bor i Norrköping

Javier växte upp i Rinkeby. Han beskriver det som en ”hygglig uppväxt”, men drömde om att komma därifrån. Hans mamma var katolik. För egen del hade han en personlig övertygelse och tro, men gick inte till någon kyrka. Efter sociologistudier arbetade han bland annat med flyktingbarn, på HVB-hem, som väktare, kriminalvårdare och miljöterapeut i Norge. Sedan 2015 har han arbetat på Arbetsförmedlingen. Det var under hans år i Kalmar som han upptäckte att det var Svenska kyrkans diakoniarbete som var pusselbiten som saknades i hans liv.
- Jag bodde granne med Svenska kyrkan och såg bokstavligt talat hur portarna ständigt var öppna. Det blev så symboliskt vackert att se hur man mötte människor i ögonhöjd. Jag närmade mig deras anslagstavlor och insåg att diakoni kanske var något för mig. 

Vad är din drivkraft för att bli diakon? 
– Drivkraften är mötet med människor som får bli sedda, hörda och tagna på allvar oavsett livssituation. Jag har mött så många olika människor. Jag vill möta människor med värdighet, hopp och delaktighet, särskilt när livet är svårt och ensamt.

Javier börjar nu en tjänst som diakon i Borensberg församling.
– Det känns verkligen glädjande och meningsfullt att få börja arbeta i Borensberg. Det här är något jag laddat för länge. Det här är mitt kall och när jag är som bäst. Men jag har också så oerhört mycket att lära. Jag tar det inte med en klackspark. Inför vigningen känns det pirrigt, men samtidigt är jag förväntansfull och glad. Här börjar ett stort och underbart kapitel i mitt liv, säger Javier Zavala.

ERIK JONSSON, 38 år, bor snart i Linköping

Erik är uppvuxen i lilla östgötska Björkfors i en familj som ofta var i kyrkan. Som liten ville han många olika jobb samtidigt, på måndagar vara polis, på tisdagar brandman… Så småningom tog teknikintresset över och efter värnplikten blev ett teaterår istället tre år på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Utbildningen hade han nytta av i rollen som församlingspedagog i Skänninge församling. Det var också där som han började känns ett skav och ett kall till att bli präst.
- Jag insåg att jag längtade efter en arena som jag inte helt hade tillgång till, för att få bygga församling och finnas för ungdomar ur ett annat perspektiv.

Vad är din drivkraft för att bli präst? 
– Det som varit tydligast under studieåren är att jag upplever att samhället är osäkert och att jag vill kliva ut i en roll som präst och säga ”det finns hopp och att det finns saker att stå upp för”. Jag känner att det finns en frimodighet att återberätta det jag själv fått höra från Bibeln sedan barnsben. Det finns ett ljus och det finns en väg.

Erik gör sitt adjunktsår i Åtvids församling.
– Det känns jättebra. Jag har blivit oerhört varmt mottagen. Det känns som en trevlig och varm församling och som bästa möjliga plats att komma till. Just nu står jag också inför en bostadsflytt från Lund som upptar mycket av mitt fokus nu. Men vigningen är ljuset i tunneln och då kommer det säkert bli stora känslor inför allt det nya som präst, säger Erik Jonsson.

ANNA LAGERMAN, 42 år, bor utanför Norsholm

Anna är uppvuxen i liten by mellan Vimmerby och Västervik med familjen och tillsammans med föräldrarnas kollektivgäng som storfamilj. Hon har alltid varit en bokslukare och det fanns tankar om att bli bibliotekarie. Men det blev istället en karriär som sotare i några år på flera olika håll runt om i landet. Det var under ett konstnärligt basår i Luleå som hennes andliga behov tog fart. Under en livskris hittade hon en ny väg genom kyrkan i Luleå som så småningom ledde till Svenska kyrkans grundkurs.
- Plötsligt var kyrkan den självklara platsen för mig. Ganska snabbt växte en tanke, ett tilltal inom mig, om att det som prästen gjorde kan jag också göra. 

Vad är din drivkraft för att bli präst? 
– Jag vill utforska Gud med dem som jag möter i församlingen och i de kyrkliga handlingarna, för att se vad Gud vill göra med oss och se hur Gud verkar i våra liv.

Anna gör sitt adjunktsår i Gottfridsbergs församling.
– Jag hade aldrig hört talas om Gottfridsbergs församling tidigare. Det känns verkligen bra att börja där. Jag är jättetacksam att församlingen är väldigt driven och engagerad med många som bidrar i gudstjänsterna. Jag är rätt nervös inför vigningen faktiskt. Men det känns också som att det kommer att bli otroligt häftigt, som att det kommer att påverka mig mycket, säger Anna Lagerman.

DAVID ULLSTRÖM, 39 år, bor i Östra Ryd

David är gymnasielärare i juridik och ekonomi, är gift och har fyra barn. Han är uppvuxen i en kristen familj som var kyrkligt aktiv med ekumenisk öppenhet för olika traditioner. Han har alltid haft en kristen tro, men det var inte självklart att vilja bli präst. Första kallelsen kom i 20-årsåldern när han läste en kurs i teologi för att lära sig mer om Bibeln, men sedan tog kallelsen en lång paus på mer än 10 år.
- Det finns ett så stort behov av nåd i vår tid. Människor behöver verkligen höra ”Du är förlåten. Gud ser dig och älskar dig.”

Vad är din drivkraft för att bli präst? 
– Drivkraften är att dela berättelsen om nåden. Jag har en vilja att tjäna människor och så drivs jag också att få undervisa, där kommer min bakgrund som lärare vara användbar. Det handlar om att ge kunskap för att växa i tro och sedan är det upp till mottagaren att ge sin egen respons.

David gör sitt adjunktsår i Gottfridsbergs församling i Linköpings domkyrkopastorat.
– Det verkar vara en positiv och livaktig församling med många aktiva lekmän. Det är viktigt att ta vara på de ideella krafterna i våra kyrkor, det kommer att vara avgörande för kyrkans framtid. Jag ser verkligen fram emot vigningen. Det är en stor sak att träda in i ämbetet och en stark inramning att som studerande gå till att bli präst och träda in i kyrkans tjänst, säger David Ullström.